Det är med sorgsna ögon jag läser om trasig skolgång, dåligt självförtroende, psykisk ohälsa och framför allt – en barndom som är förstörd, förlorad i ett välfärdsland som Sverige. Egentligen är det ynkligt. Jag själv har genomgått både fysisk och psykisk mobbing. Den psykiska innebar att inte ha någon bänkkamrat. Att ingen ville sitta ihop med mig. Den innebar att bli sist vald i gymnastiken. Fast egentligen blev jag aldrig vald. Överhuvudtaget inte alls. För när man är sist så ”tilldelas ” man en plats med orden… Ja ..du kan ju vara med i det Blå laget. Kan ni höra det Blå lagets suckar?
Den fysiska mobbingen bestod av att bli ”stoppad” på hemväg från skolan. Knytnävsslag i magen, knuffar, glåpord som tjockis, fuling, retad för min dialekt, toalettspolning. För den oinvigde krävs det kanske en förklaring. Det är när någon tvingar ner huvudet i toaletten samtidigt som någon spolar. Att detta fick fortgå. Lärarna visste. Innerst inne, långt därinne så visste de. Föräldrar visste. Innerst inne, långt därinne så visste de. Men skammen gjorde att alla teg. Skammen att en av deras elever mobbades. Skammen att inte våga rubba ytan, fasaden. Skammen att deras dotter mobbades. Och jag som mobbad teg, av skam.