Man blir för det första mörkrädd när man läser alla inlägg här. Vi älskar våra barn men faktum kvarstår att det inte finns några människor som är elakare än just barn av den enkla anledningen att man inte förstår konsekvenserna av det man gör mot sina medmänniskor. Just att många berättar om att deras mobbare inte ens känner igen de oavsett hur länge efter mobbningen man stöter på varandra igen. Det är säkert så även för mina mobbare. De har gått vidare för länge sen och skulle aldrig kunna tro att det jag skulle berätta för de var sant. Det var ju bara en kul grej som inte spelade någon roll. I deras värld.

Jag gick mina första 6 år på en mindre skola i Stockholms förorter. Jag var duktig i skolan. Nej. Jag var bäst i klassen. I princip alla rätt på prov osv under den här perioden. Jag älskade att lära mig saker. Kunskap var stolthet. Kunskap var som en drog. Vi hade en bra sammanhållning i klassen och allt rullade på.

Till sjuan splittrades klassen och jag bytte skola. Det var då helvetet började.

Jag var större än alla andra. Jag var inte vacker. Jag föll inte in i mallen hur man förväntades vara. Jag var dessutom smart och gillade att plugga. Jag var med andra ord ett smörgåsbord för en mobbare. Bara att välja något att hacka på.

Det var mycket verbalt naturligtvis. Tjockis, fatso, plugghäst, idiot. Bara att skriva ner alla glåpord skulle ta evigheter. Utöver glåporden så var det en hel del fysiskt våld. Det var kul att knuffa in mig i skåp. Det var roligt att sparka mig i ryggen, helst så jag ramlade framför en grupp tjejer så man fick känna sig extra uppskattad. Jag blev vid ett tillfälle sparkad baklänges ner för en trappa. Fallet stoppades en aning brutalt av en tegelvägg. Jag har fått allt från suddsvampar i klassrum till stenar kastade på mig. Jag har blivit hotad med kniv.

Jag vet inte riktigt vad som var värst. Fysiska skador läker betydligt snabbare än mentala. Jag har alltid haft ett jäkla humör och jag har gett tillbaka en hel del på mina mobbare. Jag har fått berättat för mig att jag vid ett tillfälle fått nog och sprungit efter en av plågoandarna in i hans klassrum, fast besluten att ”nu jävlar” ungefär blivit slagen av en massa stolar på min väg till honom. Klippt till honom rejält innan ett par lärare fick mig att sluta. Jag skäms såhär många år efteråt över hur jag hanterade vissa situationer. Att jag lät de påverka mig så mycket.

Det slutade med att jag efter sjuan i princip helt slutade gå till skolan. Jag lurade min hårt arbetande, ensamstående mor att jag gick till skolan varje dag, för att sen återvända hem när jag såg att hon hade gått. Skolan sa inte ett ord på två år till min mamma om att jag aldrig var där.

Jag funderar ibland på vad som hade hänt om jag sluppit det här. Om jag hade fått fortsätta älska att lära mig saker. Om jag hade fått ett slutbetyg. Om jag hade haft möjlighet att plugga vidare på högskola. Jag inbillar mig att jag hade gjort rätt bra ifrån mig.

Nu är man outbildad då allt som innebär skola skapar olust och ångest.

Det är möjligt att jag har förlåtit alla och insett att de inte visste bättre. Jag hyser nog större agg mot skolan som utan tvekan såg vad som pågick.

Vi lever i en värld som är svår att hantera för oss vuxna. Det var svårt redan för oss som växte upp på 80-talet. Det måste vara ett rent helvete nuförtiden om man inte faller in i mallen för hur man ”ska” vara med tanke på att klimatet har blivit kallare, respekten för varandra minskat samtidigt som kanalerna för mobbning har ökat.

Om man bara kunde få människan att jobba åt samma håll.

Drömma kan man alltid.