I början var det bara ord, att jag var fet och ful. Min självkänsla blev låg och jag började tröstäta när jag var 7 år. Mobbningen blev värre och värre. Men berättade aldrig för min mamma. Sen när jag började i 6:an och vi skulle ha språkval på en annan skola fanns det elever på den skolan där jag läste franska som gjorde massa ljud när jag gick och skrek: ”AKTA HÄR KOMMER BLOMBEN, NI FÅR SE UPP SÅ HON INTE KROSSAR ER”. Det blev tillslut outhärdligt att jag inte vågade gå till den skolan för att läsa franska.
I hopp om att det skulle bli bättre började jag på en helt nyöppnad skola där jag inte kände någon ( trodde jag ) men det visade sig att en av de personer som mobbat mig innan började där, i samma klass om mig! Den verbala mobbningen fortsatte och denne person lyckades få med allt fler personer att mobba mig. Jag hade ingen. Jag pratade med min mamma och pappa men ingen reaktion till en början. Pratade med lärarna men inget hände.
Efter en tid blev allt bara värre. Jag satt i mitt studierum på skolan och då kommer det in en kille som börjar snacka skit om mig fastän att jag satt där inne och sa att jag hade bajsat på golvet ( men det som låg på golvet var en lakrits som någon hade slängt där ). Jag sa emot och bad denne person att sluta. Men det slutade med att slog mig över ansiktet, jag lyckades ta mig därifrån men personen jagade mig i korridoren. Jag möttes upp av min mentor och hon såg att jag blödde och ville veta vad som hade hänt. Rektorn kopplades in och min mentor och min rektor lovade att det skulle upphöra. Men det blev bara värre. Den verbala och psykiska mobbningen gick över till fysisk mobbning. Från att jag gick i 7:an till jag slutade 9:an blev jag misshandlad, ner puttad för trappor och busskurer nerklottrade med att jag var en hora och annat. Fick absolut inget gehör från lärarna när jag vädjade om deras hjälp. Mobbningen i skolan övergick att jag fick mordhot genom mail och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag vågade inte prata med någon för jag ville inte veta vad konsekvenserna skulle bli av detta. När jag började första året i gymnasiet hoppades jag på att allt skulle bli bättre, men jag hade fel. Mobbningen fortsatte där med. Jag var inte fin nog, hade fel kläder, var fet, dum i huvudet och en massa andra saker. Jag blev utfryst. En dag när jag kom till skolan och kom i korridoren började jag känna att det var jobbigt att andas. När jag öppnade mitt skåp så välde det ut en massa jordnötter ur mitt skåp (Jag är hyper allergisk mot nötter) och det slutade med att jag fick ta mig till sjukhus för jag kunde inte andas. Vid denna tidpunkten av mitt liv hade jag lyckats hitta en pojkvän som accepterade mig för den jag var, men jag hade inte berättat för honom om mobbningen. Men den dagen blev det droppen för mig och jag ringde till honom och grät. Han åkte från sitt jobb in till min skola och skällde ut lärarna och rektorn sen hoppade jag av. Jag mådde så dåligt efter det att jag inte kunde sova, jag fick börja ta antidepressiva och kunde inte äta. Jag började gå hos en psykolog, vilket jag gör än idag för jag mår så dåligt av detta. Såren på kroppen har kanske läkt, men skadan som gjordes inom mig kommer aldrig kunna läka helt ut. Idag är jag 25 år och kämpar fortfarande med min självkänsla och oron att jag blir förföljd och att jag kan bli accepterad för den jag är.