Mitt namn är XX och jag har gått på särskola. Jag vill här berätta min historia och hoppas att den blir hörd för jag har blivit så kränkt att jag vill att någon lyssnar. Det är pinsamt att erkänna att jag har gått på särskola för grunden som jag anser att jag placerades där på var pga mobbningen och att skolan ville bli av med mig. Jag har kollat i mina papper och jag ser att jag var normalbegåvad då jag placerades. Jag är idag tvungen att plugga igen betygen och har g i ämnena, sva a, eng a, natur a, historia a, religion a bla från folkhögskola. Så jag förstår vad som står i dem utredningarna som låg till grund. Jag kan tydligt se hur utfryst jag var för psykologen hade antecknat några händelser. Bla så hade jag antecknat, vilket min mor minns, att jag skrev E på almanackan på dem dagar jag var ensam.

Det var ganska många dagar kan jag tänkte mig för jag hade inga vänner som egentligen brydde sig. Jag har dock ett funktionshinder jag bör nämna. Vilket några i klassen förstod men runtom i skolan så mobbade folk mig för att jag var annorlunda. Det är ett neuropsykiatriskt och det kan inte jämställas med lagen för att bli placerad där. Jag föddes med en annorlunda näsa och jag var känd i hela samhället som grisen, missfostret.

Jag var rädd att vistas ute på fritiden för man kunde nästan alltid räkna med att folk kallade mig grisen och att bli jagad av dem coola snubbarna. Detta fortsatte hela vägen till gymnasiet och jag hade väl lite tur. Jag blev bara slagen en gång. Men den psykiska utfrysningen är värre en att bli slagen.

När det blev dags för gymnasiet gjorde dem en utredning där dem övertalade min mor att det bästa för mig var att gå på särskola. Hon ville inte att jag skulle bli mobbad mer så därför godtog hon deras förslag. Rektorn hade sagt att jag placeras aldrig där om jag är utvecklingsstörd. Han sa att där fanns ingen mobbning. Men gissa vad? Utfrysningen följde med även där. Jag hade inga riktiga kompisar. Jag tjatade hela tiden att jag inte ville vara där, jag trivs inte alls. Men psykologen antecknade att jag trivdes fast en resurspedagog hade antecknat att jag inte trivdes.

Varför hoppade jag inte av? Varför tog jag inte modet och bara sket i skolan? För alla sa ju att om jag gör det så kommer jag ju inte att få något jobb. Under hela skoltiden har jag velat ta livet av mig. Men jag har undvikit det pga rädsla. Folk säger idag hur stark jag är som person men inom bords skriker jag lite varje dag. Det känns inte som någon lyssnar på mig. Jag har bett att få mina utredningar utredde av bla skolinspektionen. Dem vägrar se att jag var normalbegåvad. Jag ska förklara lite hur det står i mina papper.

”Utredning har bestått av wisc III test, inhämtade uppgifter från näckrosen där han fått diagnoserna catch 22 och damp (på dem papperna står det att jag är normal begåvad men skolinspektionen vägrar se det, dem ser inte att den tillhörde utredningen).

XX uppfyller inte kriterierna för dsm iv autism. Utöver diagnoserna catch 22 och damp bedöms Jocke ha en lätt utvecklingsstörning med autistiska drag, dock ej av den dignitet som krävs för diagnos”

Det har vart ett stort krig kring meningen men jag är så pass bra på det svenska språket att jag förstår att dignitet betyder, till den graden. Det kunde inte sättas en diagnos av den graden. Så jag hade aldrig en utvecklingsstörning. Jag drar slutsatsen att jag var så mobbad att dem ansåg att det sociala var anledningen till min placering.

Jag har efter särskolan inte kunnat få jobb. min mor erkänner att det har vart en slags förvaring för mig. Jag blev institutionaliserad helt enkelt, och vande mig vid det. Men idag slår jag tillbaka. Jag ska anmäla skolinspektionen till do (diskrimineringsombudsmannen) samt kommunen för deras slarviga utredningar och beslut. Att man blir mobbad av myndigheter som ska hjälpa en är ju bara tragiskt. Nu har jag fått nog.