Har egentligen lite svårt att komma ihåg detaljer från den långa mobbningen som pågick från mellanstadiet till 1:a året på gymnasiet, men vissa episoder har etsat sig fast. Under mellanstadiet började en systematisk utfrysning där det aldrig har varit någon fysiskt mobbning utan mer gick ut på att inte få vara med i diverse sammanhang. På något konstigt sätt så var det gymnastiken som blev mitt stora bekymmer och där allt krut lades på att få mig att inte vara inkluderad i gänget. Ska berätta om en episod och ett tydligt minne från mellanstadiet och gymnastiken.
Sitter på en vanlig lektion och det närmar sig slutet och jag vet att det är gymnastik som är nästa lektion. Killarna har redan innan lektionen prata igenom och lagt upp en taktik hur man ska se till så att jag inte kan komma in i gymnastiksalen i tid till lektion. Man ställer iordning kläder och skor så optimalt som möjligt utanför lektionssalen där några killar får i uppgift att se till att de är först nere vid gymnastiksalen och kan ha kontroll på vilka som släpps in. Dörren till omklädningsrummet gick att låsa inifrån vilket ju enkelt gjorde att de som en dörrvakt bara stod och släppte in alla tills jag dök upp och jag blev undanskuffad tills alla var inne och dörren låstes. Det var vinter med massa snö så jag gick ut på skolgården igen och satte mig bakom en stenmur en bit från ingången till gymnastiksalen. Plötsligt hör jag några killar i min klass rusa ut i gymnastikkläder och de har bestämt sig för att få fatt i mig igen innan lektionen börjar för att inte gymnastikläraren skulle upptäcka att jag inte var i tid. Hela tiden försökte man se till så att inte några vuxna skulle väcka misstanke men jag fick hela tiden gliringar och blev utsatt för genomtänkta handlingar som gick ut på att inte inkludera mig i gänget. Denna gång fick jag syn på en annan lärare på skolgården som var en kvinna som alla hade respekt för. Reste mig upp och skrek till läraren om hon kunde hjälpa mig släppa in mig till omklädningsrummet och denna gång fick jag hjälp att bli insläppt, men ingen av killarna fick stå till svars för varför man hade låst ute mig. Så signalen till killarna blev att detta kan vi ju göra fler gånger för det fick inga konsekvenser vilket är problemet.
Jag är en mycket blyg, återhållsam och lugn person vilket gör det lätt att utföra kränkningar som inte leder till att man säger ifrån vilket än i dag är ett stort bekymmer i alla situationer som man råkar ut för i arbetslivet och privat. Jag har kämpat med att försöka stärka min självkänsla men på något underligt sätt så kommer känslorna under skoltiden tillbaka i alla möjliga situationer. Oftast får man en huggkänsla när situationer i vardagen påminner om händelser under skoltiden.
Tänker jag tillbaka på skoltiden så kan jag konstatera att jag trots alla kränkningar inte har stannat hemma en enda dag från skolan utan jag genomled var eviga dag utan hjälp från vare sig lärare som i detta fall inte fick reda på vad som försiggick bakom kulisserna och övriga klasskamrater vågade inte ställa sig på min sida i rädsla för att själva bli drabbade. Mina föräldrar visste om mobbningen men jag lyckades övertyga de om att inte lägga sig i för att jag visste att saker och ting skulle blivit värre. Man blir expert på att sätta upp en fasad att allt är bra utåt men så får man ta och hantera känslorna inom sig i stället vilket gör att man känner sig osäker och undviker konflikter och krångliga situationer.
Något jag idag känner som har påverkat mig väldigt mycket är de ungdomsår som man missade med allt vad det innebär. Ingen inbjudning till klassfester, inga kompisar att hänga med efter skolan. Ingen flickvän under skolåren eller för den delen fram till nu p.g.a. osäkerhet och oerfarenhet vid nya kontakter. På kvällar och helger under skolåren var jag bara hemma och pysslade med elektronik och datorer och la mycket tid på läxläsning då jag inte hade det så lätt att lära mig nytt, men p.g.a. denna extrema disciplin med läxläsning gick jag ut gymnasiet med riktigt höga betyg, men någon vidareläsning på högskolan orkade jag inte med p.g.a. rädslan att hamna utanför igen.
Ni kanske undrar varför jag inte kände mig mobbad de sista 2 åren i gymnasiet. Jo dessa år läste jag på en annan ort där jag inte upplevde att jag medvetet blev utfryst utan jag tyvärr själv fortsatte i mitt ensamma spår och höll mig utanför och ifrån alla typer av fester och kompisar eftersom jag fortfarande kände mig tvungen att lägga massor av tid på läxläsning för att hänga med och osäkerhet och oerfarenhet att skaffa kompisar. Lyckades även sorligt nog att hålla mig ifrån studentfirandet i klassen och blev konstigt nog aldrig tillfrågad att vara med heller. Ganska sjukt om man tänker tillbaka vad mobbning under skolåren rotar sig djup hur man agerar i olika situationer.
Jag lever fortfarande med min dåliga självkänsla men jag hoppas fortfarande att jag ska lyckas ta mig ur detta.
