Från årskurs 6-9 på högstadiet var jag ständigt mobbad. På min tolvårsdag fick jag myror hällda i mitt långa hår – min mentor ansåg att det var mitt eget fel. Resterande år fick jag höra att jag var ful, fet och borde sminka mig mer för att jag var äcklig. Låtar om mig lades ut på Lunarstorm och varje dag jag cyklade till skolan fick jag höra glåpord ropandes efter mig. Jag blev deprimerad, började skära mig och skolkade.
Saker som att bli vald sist på idrotten eller att höra höga pustar när man skulle redovisa skolarbeten framför klassen gjorde att jag blev bly och rädd och gruvade mig för att gå till skolan varje dag. Man trycks systematiskt ned av mobbarna och till slut är allt man har kvar känslan av att man inte duger och att man bara vill dö. Ingen ska behöva gråta i skolan eller känna ångest över att leva.
Högstadiet var den värsta tiden i mitt liv. När jag tänker tillbaka på dem åren så vill jag helst glömma. Stödet från lärarna fanns inte.
Jag känner mig otillräcklig än idag, fyra år senare. Jag tycker inte om att visa hud och jag kan bara vara utan smink med mina närmaste vänner och familj, knappt ens då.

Orden man hör sätter sig i benmärgen. Det som sägs på väg till skolan, i korridorerna, på rasterna och på hemvägen bleknar aldrig. Varför jag blev utsatt vet jag ej. Kanske var det för att jag har en stark personlighet och jag var inte rädd för att säga ifrån. Jag var någon att trycka ned och tysta. Jag var annorlunda.