I 9 år i Grundskolan var jag utanför…
Var den enda i min klass som bodde i lägenhet
Var den enda i min klass som hade skilda föräldrar
Var den enda i min klass med en mamma med ett jobb och inte hemmafruar som de andra barnen.

Blev inte bjuden på kalas
Hade inte de senaste märkeskläderna
Reste inte utomlands varje lov

Hörde inte hemma där jag växte upp
vilket ledde till ett ”utanförskap”

Trodde detta utanförskap berodde på mig att det var mig det var fel på… När jag sedan flyttade utomlands med min make och våra barn märkte jag snart att hur barnen förde sig ofta berodde på föräldrarna. Jag förstod att mitt utanförskap till stor del hade med föräldrarnas åsikter att göra.

Min äldsta kom hem med nya kompisar jag berättade för för mina nya väninnor om kompisarna barnen tog hem….
Men Å NEJ inte ska hon leka med honom, hans föräldrar är skilda…
Men Å NEJ inte ska hon leka med henne, hennes föräldrar är alkoholiserade….
Men Å NEJ inte ska hon leka med dem de kommer ju från Ryssland…
OSV… fick förstå att om JAG ville vara med och LEKA med de vuxna föräldrarna så fick jag snällt se till att mina barn lekte med rätt barn.
Det fick mig att förstå att det förmodligen var föräldrarna till mina kompisar som såg till att jag inte blev bjuden, antingen var min snygga mamma ett hot eller så var det det att vi inte hade lika mycket pengar som alla andra!

Kan säga att mina barn har alltid fått välja vänner själv men lärde mig att inte berätta för mina väninnor om vilka barn mina barn lekte med!