Högstadiet skulle bli en kul och utvecklande tid i mitt liv, men i stället blev det början på ett 15 år långt helvete där alla de vuxna som kunde hjälpt mig svek mig på alla tänkbara sätt. Jag var 13 år och valde själv att bli mobbad hette det, för jag skulle ha gjort som de andra och inte sagt nej, för då är man ju annorlunda.

Jag och mina vänner sedan mellanstadiet visade sig gå lite olika vägar i sjuan. Trotts att jag inte ville hänga med på allt dumt de gjorde så trodde jag naivt att jag kunde umgås med dem ändå. Men att säga nej till att snatta, skolka och inte få sova över killar för ens föräldrar betydde att man blev en ”tönt”en person som skulle märkas ut och bli en syndabock. Fick cykeln söndersparkad och hot skrivna på mitt skåp, rykten om allt möjligt spreds och till slut ville ingen umgås med mig, för de som spred va ju de ”coola” barnen på skolan,

Så då sökte vi hjälp hos lärarna och rektorn, och tyvärr visste vi inte bättre jag och min familj utan vi i stället trodde de visste bäst. Så när det valde att flytta mig till en annan skola så trodde vi att problemen försvann. Men De ”coola” hitta nya offer och jag tvingades träffa dem ute på stan och även på gymnasiet.

Problemet va ju att de fått en bild att jag var ett problem ett fel som nu var löst och flyttat på, för skolan sa ju till dem att de inte gjort fel.. jag för dem lätt de ju så när jag förflyttades.

Detta gjorde att jag inte ens som vuxen kan känna mig trygg i den staden, jag är inte rädd för dem längre, men deras blickar gör lika ont idag och påminner om all smärta jag kände då…

Idag är jag 32 och fortfarande samma ”tönt” i deras ögon och tyvärr är de”coola” lika som de va då. Hade skolan gjort sitt hade vi alla fått bättre liv, även de ”coola” som många hamnade snett då det inte fanns några regler och vuxna som vägledde dem bort från de dåliga.