Vi flyttade när jag gick i sjuan. Till en ny skola, där mobbningen började.
Missade andra halvan av sjuan, blev djupt deprimerad, vägrade att gå till skolan över huvudtaget. I åttan fick jag komma tillbaka till min tidigare skola.
Men depressionen som startat i sjuan skulle följa mej för närmare 20 år.
Rädslan för att bli mobbad igen, stoppade mej från att gå på det tekniska gymnasiet – ökänt för sina nollningsritualer.
Lyckades iallafall få en gymnasieutbildning, jobb och gifte mej. Men depressionen blommade upp. Var djupt deprimerad för över 10 år, överlevde 3 självmordsförsök och kraschade mitt äktenskap.
Mobbningen stal 20 år av mitt liv, 10 av dom kan bara beskrivas som ett nattsvart hål. Ett helvete jag inte önskar någon att uppleva.

Numera är jag frisk, men med djupa ärr… Jobbar som chef, har en ny familj och har det generellt ganska bra.

MEN…
När mobbningen startade, varför gjordes inget? Situationen på den här skolan var så illa att majoriteten av lärarna stannade inte mer än ett år. Såg hur lärare bröt ihop och grät inför klassen, en annan som jag kände gick också ner i depression. När till och med lärarna blev mobbade, så kan inte skolledningen skylla på att de inte visste…

NI SOM HAR ANSVARET FÖR SKOLOR – Rektorer, politiker och lärare. Ni har människors framtid i era händer. Inte alla har turen att återfå livet som jag…
Se inte mellan fingrarna, om ni gör det så är ni värre än de som mobbar.

Mobbarna – omogna tonåringar, som ofta själva är offer från trasiga hem etc.
De ansvariga – vuxna, som har accepterat ansvaret för en skola, med utbildning och livserfarenhet, betalda för att värna om eleverna.

Jag har för länge sedan förlåtit mobbarna. Men de ansvariga på skolan där det började är mycket svårare att förlåta.