Nio år av att vara värdelös… 20 år senare – har det fortfarande spår i mitt liv..

Första klass var kul, vi var alla vänner och lekte på rasterna.
När jag skulle börja tvåan flyttade vi och jag var tvungen att byta skola.
Jag var ändå förväntansfull och tyckte det skulle bli kul med nya vänner.
Men ack så jag bedrog mig. Klassen var sammansvetsad redan, jag var den nya, den fula, den tjocka, ingen ville leka med mig.
I början var det mest ord och utfrysning, jag var ensam, så ensam.
Sen kom mellanstadiet och de blev modigare, det började med nyp, drag i håret, krokben, sen mer rena slagar och sparkar och deras favorit, att spotta på mig. Det gick inte en enda dag, inte en enda rast då nåt av detta inträffade.
Jag försökte berätta för lärarna, bad och bönade om att få sitta kvar i klassrummet på rasten och läsa. Men nej, ”alla barn ska ut på rasten, man mår bra av frisk luft” Hur jag än försökte förklara föste de ut mig och låste dörren. Väl där ute var ett helvete. Jag försökte gömma mig, vara osynlig, försvinna.. men de hittade mig alltid. Slag, sparkar, ord, spott..Det var vardag. De slängde mina böcker på marken så de blev smutsiga och trasiga, jag fick skäll av läraren för att jag inte var rädd om böckerna…
När vi började högstadiet hade jag tydligen Aids.. det var iallafall vad de sa.. på ett sätt var det skönt för då ville ingen ta i mig, inte ens för att slå mig.. det kunde ju smitta.. men de spottade destu mer istället för då behövde de inte röra vid mig.. Krokben och sparkar gick dock fortfarande bra. Och olika former av tillhyggen funkade också. I slöjden fick jag en sån sprättare, inkörd i överarmen, på gympan råkade bollar av alla de slag träffa mig med full kraft..
Från 2:an till gymnasiet, hade jag inte en enda vän. Inte en enda person ville bli sedd med mig. Hela skolan var emot mig. Ett par hundra elever. Alla visste vem jag var. Alla hatade mig, ytterst konstigt.
Lärarna blundade. En gång var det en mattelärare som körde ut två personer ur klassrummet för att de skrikit fula saker till mig. Det kändes bra att någon gjorde nåt, men jag fick betala dubbelt upp när de sen väntade på mig efter lektionens slut…
Det var inte bara ord, slag, sparkar, spott osv… de förstörde mina saker också, böcker, kläder, cykel.. ingenting kunde jag ha i fred. Tog jag cykeln till skolan var den alltid utsatt när jag skulle hem, punka, trasiga ekrar, trasig lampa… och jag fick skäll när jag kom hem.. jag slutade cykla till skolan.
Lärarna tvingade oss att hänga jackan utanför klassrummet.. hur mycket jag än försökte förklara så fick jag inte ta med den in.
Hur många jackor, mössor, vantar, halsdukar.. försvann inte, eller blev sprayade, eller spottade, eller kissade på.. Hur många diskussioner hade jag inte med mina föräldrar om att man måste vara försiktig om sina saker och kläder…

Barn kan vara så elaka.
Detta förstörde hela min barndom.
Jag har INGA glada minnen av min skoltid. Jag vill helst inte tänka på den alls, det gör fortfarande ont.
tio år in i vuxenlivet fick jag ett samtal på jobbet från en leverantör. När han presenterade sig som ny kontaktperson frös jag till is…. Det var en av DEM..
Han pladdrade på om vad han skulle sälja o jag försökte behålla nån form av värdighet. När jag sa mitt namn sa han: men heej, vi gick i samma skola, kommer du ihåg ?… jo jag kommer ihåg..
”vi var väl inte alltid så snälla, men du vet hur barn är, vi menade inget illa”

Hm… ingen fara mumlade jag innan jag la på luren.

Vi menade inget illa…
Hur kan man spotta på någon, slå dem, sparka på dem, göra dem illa, kalla dem för hora, ha sönder deras saker och krossa deras självkänsla.. utan att mena nåt illa… ?

Idag är det 20 år sen jag gick i skolan.
jag är vuxen, jag har några få enstaka vänner.
Jag har fortfarande svårt med förtroende, svårt att lita på folk, svårt att tro på mig själv, svårt att lita på mig själv. Svårt att känna något värde som människa. I nio års tid blev jag intalad att jag var värdelös, ingen kommer nånsin vilja ha mig, jag betyder ingenting, jag kan lika gärna dö,, jag är värdelös..
Att bli intalad detta och bokstavligen få det inslaget i huvudet under så många år… ja till slut så tror man på det..

Jag är 35 år i år. Jag börjar kunna känna annat, jag börjar förstå att de kanske hade fel.. kanske är jag värd nåt ändå.. kanske är jag inte helt värdelös..

  • Tjänstgörande redaktör: Sofia Roström, Vendela Bolin, Klas Widestrand
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB