Flyttade till en ny skola i 5:e klass, allt var nytt och spännande. Trodde att jag skulle få nya kompisar rätt fort då jag var levnadsglad och bjöd på mig själv i alla situationer. Som ny i skolan och kille, blev man snart rätt populär bland tjejerna. Där började mitt helvete. Dom grabbar som varit populära innan jag dök upp såg svart, när dom insåg att dom inte längre var på pallplats. Dom hittade på osaningar, misshandlade mig, förnedrade mig så fort dom fick tillfälle. På lektionerna fick man lappar med hot om stryk, skolmaterial förstörda, saker försvann mm. När jag tröttnade och sa ifrån så var det mig lärarna gav sig på, även fast det inte var mitt fel. Har alltid varit duktig på idrott och tävlat på hög nivå men när det var gymnastik blev man alltid vald sist, men var först att få stryk på planen men även i omklädningsrummet, duschen etc. Dom stod ofta och väntade på mig innan och efter skolan. Drog sönder kläder och stal saker av mig. Detta var något som jag fick leva med under hela min skoltid till gymnasiet. Kom sent och gick tidigare från skolan, sällan in och ut genom entren, utan via någon sidodörr. Det här var inget som slutade med att skoldagen var slut utan ofta även efter på fritiden. Tyvärr så var det ingen vuxen som såg hur illa det var. Efter ett tag lärde man sig att skärma av allt som hände och acceptera att bli hånad och slagen, man blev en mästare på att dölja detta för mina föräldrar. Har vaknat många gånger blöt av svett och rädd, även i vuxen ålder. Jag kan aldrig förlåta dessa personer eller lärarna som aldrig stod på min sida. Än idag nästan 30 år senare känner jag ett begär att någon dag få ge igen på det ena eller andra sättet. Men till vilken nytta? Dom minuter, timmar, dagar, år som jag förlorat får jag ändå inte igen. Dom som säger att det var bättre förr har inte en aning om vad dom pratar om. Tyvärr ser jag ett mönster i skolan idag, dom har ingen aning om vad mobbing är och hur en mobbad person mår.