Jag var 11 årig tjej och vi flyttade från Hälsingland till Dalarna. Med alla mina vänner, bästisar kvar och även en annan dialekt blev det förstås svårt.
Men jag hade bra självförtroende,  förstod nog inte vidden då!
Skolan gick bra älskade skolan, hade även alltid haft lätt få kamrater.
Blev ju annat nu,men blev ju kompis med några. men saknaden efter mina vänner var stor och vi brevväxlade flitigt,åkte till varann även på lov.

De 2 åren jag gick på denna skola blev jag ”retad”som det hette på den tiden 60-talet. Det var en ovan upplevelse att bli retad för allt jag gjorde.En pojke var den som alltid drog igång o drog med sig vissa andra retstickor..bara pojkar.
Mitt namn fick ett annat ”uttal”, min dialekt, nåt jag sa eller gjorde…
Ingen förstod vad som pågick, inte jag heller. Fanns ju ingen debatt på den tiden. Jag sa inget hemma,gick hem på långrasten. Kommer ihåg jag köpte godis o gav för dom inte skulle retas. Ledaren fick inget, han var jag rädd för.
Tack o lov klarade jag att komma in på läroverket ,så då slapp jag den skolan.
Blev ju ingen mer mobbning, men jag orkade ändå inte fullfölja utan hoppade av och började jobba istället 15år gammal. Har i vuxen ålder läst in ,men ej gymnasiet. Klarat mig haft jobb, men såklart de åren har präglat mig, jag förlorade nåt då..