…jag hade varit så snäll, så feg, så förlåtande.

Min historia

Var små-mobbad hela grundskolan. Speciellt en kille som kastade glåpord, knuffades och retades. I många situationer dolde han det bra. Det var tjyvnyp här och där, viskningar i örat, nära. Man vande sig, visste inte bättre.

Ett minne som etsat sig kvar är ifrån högstadiet då vi var i 13-års åldern. Han stampade till så hår han kunde rätt över min fot. Smärtan var obeskrivlig och det var precis innan vi skulle in på en kemi-lektion så jag höll bara inne allt och smög in i klassrummet.
Kändes mest pinsamt att jag inte vågade stå upp bättre mot honom, så jag lät det hela bero. Gud så blyg jag var!

Märket, ett smalt jack över stortån, sitter kvar som en ständig påminnelse om denna mörka tid av förnedring.

Varje dag oro, rädsla. Men höll hoppet uppe, fokuserade på skolarbetet och grät i princip aldrig.

Fick väl ett ganska hårt skal på köpet…
Så har aldrig haft ett nära förhållande, aldrig varit kär på riktigt. Kan tyckas sorgligt men vet man inte vad man saknar så…

Nu 15 år efter vi sågs senast, så träffades vi igen via jobbet. Det kändes lite som en mardröm. Vågade knappt se honom i ögonen, men noterade att han hajade till när han såg mig.

Efter några veckor hälsade vi på varann på en after-work. Har i efterhand hört att hans uppväxt inte hade varit så lätt men det verkade ha ordnat upp sig bra för honom med fru och två barn och så.

Han bad om ursäkt, nästan det första han gjorde. Kändes rätt bra trots alla år som gått. Visst rev det upp sår, men för hans skull förlät jag honom.

Knappt att han ville godta det. Jag förklarade att jag gått vidare, men kändes skönt att det som hänt även väckt något hos honom så här långt efter. Läkte mig lite med.

Jag är väl ganska tillbakadragen numera och kanske något bitter över allt man inte gjorde, allt man inte sade.

Annars ska man inte klaga allt för mycket, finns värre historier här tyvärr.

Med hopp om framtiden…