Det här är en väldigt kortfattat del av det jag gick igen under låg mellan och högstadiet. Anledningen är att skulle jag berätta allt från början till slut så skulle jag kunna skriva en bok så därför berättar jag bara om några av ”höjdpunkterna” ur min skolgång
1989-1995 det är åren jag fick stå ut med mobbing, barndom vad är det? Vissa händelser från dessa år är dimmiga och att komma ihåg händelseförloppet är för mig helt omöjligt. Det här minns jag dock, hur de vuxna tittade bort, de stod vi sidan av och såg allt men lyfte inte ett finger för att hjälpa mig. Rektorns uttalande om att ”På våran fina skola förekommer ingen mobbing” gör mig spyfärdig än idag så fort jag hör det från någon annan rektors mun, kuratorn som går in i min klass och säger att jag har vild fantasin och att det inte alls förkommer någon mobbing (då jag inte var där så kommer den informationen från ett annat barn som berättade för sin mor som var vän med min mor), hur en vilt främmande människa tar stryptag på mig i en fullsatt caféteria och ingen gör något, när jag ligger på golvet och kippar efter andan ser jag en fritidsledare titta på mig för att sedan vända ryggen till som jag inser han har sätt hela händelseförloppet och inte gjort ett skit, minst två av mina lärare deltog aktivt i mobbingen av mig. Jag blev kallad fitta första gången när jag var elva, hora när jag var tolv. Mina saker blev stulna och förstörda, jag har blivit kallad så många namn att jag inte orkar räkna upp dem, lögner om mig spreds och jag blev utsatt för något som bara kan kallas misshandel. Allt detta sker med de vuxnas godkännande för vad annat än godkännande kan det vara när de vuxna ser och hör men inget gör för att stoppa det. Föräldrarna till barnen sa det är som Tjejer är, eller de är som barn är normalt. Från skolans håll förnekade man mobbing.
Mina föräldrar slås för mig och anmäler skolan och kommunen till skolinspektionen efter att ha försökt lösa det med skolan sen 89 men bara möts av tomma löften och tystnad samtidigt som min situation stadigt förvärras.
Såren är idag läkta och jag har förlåtit de inblandade men vägen dit har för mig varit långt ifrån enkel och har kantats av magkatar, antidepressiva, självmordstankar, sjukskrivning från skolan när jag var 15 år och extremt många terapitimmar. Att få rätt mot skola och kommun i skolinspektionen hjälpte också men en sak undrar jag över än i dag. Vad fan gav er rätten att förstöra min barndom, att nästan driva ett annat barn till självmord och för er vuxna att blunda för problemet, att titta bort när någon blir misshandlad fysiskt och psykiskt.