Jag vet inte exakt hur gammal jag var bär det började, bara att jag gick på lågstadiet. Jag passade inte in i Tjejgänget från klassen, trots att jag var en väldigt social och glad tjej. Var. Idag är jag mest fylld av ilska, trots att det gått så lång tid. I början var det bara en kille som gav sig på mig, kallade mig saker, slog mig, talade om för mig att jag hade fula kläder och att Ingen tyckte om mig. I början gick jag bara, men jag började ge svar på tal istället. Jag vet idag att jag triggade honom, men vet en 8-9åring om det? Vi fick sitta i kapphallen med en lärare minns jag, och då var Allt Mitt Fel sa dem.

Sen vart dem flera, dem var 5-6 stycken som turades om att tala om för mig att jag inte var nåt värd. När jag slutade mellanstadiet så valde jag en annan skola än dem för att få en nystart. Väl där så fick jag höra av klasskamraterna att jag kom från ”fel ort” och att det inte passade sig. Jag fortsatte med svar på tal och hade såklart inget stöd av lärare då jag ”gjorde fel som sa ifrån på fel sätt”. I slutet av vårterminen i 7:e klass så fick alla tjejer i klassen sitta i grupper och be om ursäkt till varandra, men ingen bad om ursäkt till mig, ingen. Att tjejerna i klassen hade fryst ut mig och sagt att jag inte fick sitta med dem i matsalen, inte i aulan, inte på våra ”läx-lektioner”, det ”hörde inte hit”.

I slutet på 8:an så vände det, jag fick en vän. En tjej som hade tröttnat på skitsnack och bara körde sitt race och hon var lika kaxig som mig. Hon är min bästa vän än idag!

Jag har flyttat ifrån den lilla ort som jag växt upp i, men jag hälsar såklart på föräldrarna ibland och jag har mött mina mobbare med jämna mellanrum. Ingen av dem hejar, men jag ser att dem hajar till. Förutom han startade allt, han känner inte ens igen mig längre. På ett sätt är det skönt, för då kan jag bara fortsätta vara jag där jag är idag. På ett sätt stinger det till, jag vill att han ska se att det är jag, och att han ska titta rakt på mig och säga ”Förlåt.”