Jag säger alltid till alla andra att mobbingen på högstadiet inte påverkade mig. Så är dock inte fallet. Jag har tappat min kärlek till mig själv. Jag är en kille på 23 som ser bra ut, men jag tror inte på det själv. Jag kan inte släppa faktumet att jag och mina två kompisar fick duscha och byta om efter alla killarna när vi hade idrott. Jag kan inte släppa känslan av att bli förföljd hem, inte heller hur det känns att ständigt bli påmind om hur ful jag är.

Jag vill ha tillbaka min egenkärlek, den jag hade när jag var yngre. Jag vill också få älska någon, som älskar mig tillbaka. Jag vill bara våga vara vacker på min insida och tro på mitt eget värde.

Det går inte. Jag vaknar fortfarande kallsvettig efter mardrömmarna. De tog bort en del av mig. Kan jag någonsin få den tillbaka igen?
Jag vill plocka upp mig själv, efter den dagen jag blev fälld i korridoren, med blödande näsa och krossat hjärta. Jag vill ta upp mig, bära mig hem och plåstra om såren. Jag drömde att jag skulle bli räddad, men blev lika besviken varje gång. Jag sänker blicken, lyssnar inte till komplimanger, går den långa vägen hem.

För jag är rädd fortfarande. Jag säger alltid till alla andra att mobbingen på högstadiet inte påverkade mig.