Idag är jag 31 år men jag tänker varje vecka på de åren mellan andra klass och nian då jag blev mobbad och utfryst i skolan. Varje dag fanns en rädsla och en sorg under de åren, jag var aldrig trygg och visste att jag aldrig var önskvärd i min klass. Jag hörde hur det viskades, det förekom återkommande provokationer av mig från tjej- elle killgrupper. Jag mobbades för det jag var bra för och det jag var dålig på, hur jag såg ut vem jag tittade på eller bara för att jag var där. I omgångar var lärare och föräldrar intresserade av min situation, det skapade främst större besvär för mig eftersom det oftast var jag som skulle bevisa vad som hänt och gruppen mobbare då var uppbackad av deras föräldrar, sakfrågor var oerhört viktigt, mindes jag ett ord fel så föll mitt vittnesmål och frågan las ner… Jag bestämde mig för att mitt liv var ämnat för något annat och i den känslan kapslade jag in min själ och mitt hjärta för att överleva. Jag lever med den känslan idag men kan på samma vis som förr stelna till när någon viskar, hastigt konfronterar mig, vid kritik. Då finns minnen i mig som kan göra fysiskt ont och psykiskt är jag mycket ensam och utsatt… Så jag försöker tänka på de åren ofta, nu när jag har vänner och framgång. Jag vet fortfarande inte hur det skulle kännas om jag mötte en av dem som mobbade mig…så, jag måste förbereda mig på att stå där som mig själv igen. Idag, utan rädsla och lika stolt för det som är jag.