Det började när jag och min familj flyttade till en ny stad. Det var december 2000, jag var 9 år, skulle fylla 10 i mars kommande år. Jag hittade ganska snabbt en vän att hänga med och vi åkte pulka, byggde snögubbar och – sov över hos varandra. Jag minns hur mamma kom in med korv med bröd, popcorn och läsk och vi satt i min bäddsoffa, nerbäddade, och kollade på film eller dylikt. Vi var 9 år. Det säger sitt anser jag. Visst var man som 9-åring nyfiken på den andres kropp, hur den såg ut, men det var något man senare, mycket senare, fick utforska. Vi pussade någon enstaka gång, men mest lekte vi som vänner, precis som alla andra barn-par som finns. Barn utforskar ju sin sexualitet relativt tidigt, och att leka då som pojke och flicka var inga konstigheter. Men plötsligt, när vi gick från 3e till 4e klass började ett rykte sprida sig… Jag hade tydligen haft sex med den här killen. WHAT?! Vi var dessutom bara ”ihop” i några veckor, sen började vårterminen på riktigt och i februari hade jag en ny pojkvän – som jag också bara lekte med, umgicks med. Han ville inte pussas, så vi pussades inte.
Jag måste inflika en incident som också skedde innan 4e klass: jag började bli retad av några barn på min skola i samma ålder, för min röda mössa med vita prickar på. Jag såg faktiskt ut som en svamp, och det sa dom till mig. De tog mössan, retades lite lätt, men gav alltid tillbaka mössan. Det var störande, men inte kränkande. Jag fick ju alltid tillbaka mössan. Ibland skrattade jag till för det var så töntigt.
Skolan jag gick på hade fyra 3or och vi slogs ihop till en 4e-klass. Många nya ansikten, och de killarna som tidigare tagit min mössa hamnade i min klass.
Det dröjde inte länge förrän de började reta mig och hålla på – flera stycken av dem, killar som tjejer. Dels ryktet om att jag skulle haft sex, dels att jag hade en ful mössa, min cykelhjälm var gammal, min cykel hade fel färg.. Allt var det fel på.
Till en början tålde jag mer än i det längre loppet, men det var fortfarande sårande att höra sakerna de sa, och jag gick ofta till fröken och var ledsen. Fröken i sin tur kallade in de jag ”pekat ut” och lät dem be om ursäkt inför mig, efter att ha hört min och de andra barnens verisioner.
Så här pågick det varje gång det hände något under en rast – oavsett vad det var de sa, eller gjorde. Jag grät, jag gick till fröken/eller så gick några andra barn till fröken åt mig (utan att jag bad dem) – fröken tog in mig och dem och de fick be om ursäkt.
Till en början var det bara någon gång i veckan, men under 4an eskalerade det från en gång i veckan till nästan dagligen, sedan dagligen och när vi började i 5an var det i stort sett varje rast. Så pågick det under 4an, 5an och 6an – fram till höstlovet.
SKolan gjorde ingenting. De förväntade sig kanske att jag berättade självmant hemma för mamma och pappa, men väl hemma kände jag inget behov att prata om det. På gården där vi bodde (mina föräldrar var skilda, men valde ändå att bo i samma område för vår skull) hade jag ju andra barn att leka med, och till en början hade jag några vänner även i klassen. Detta skulle snart ändra sig. Allt fler barn verkade ta avstånd från mig – om jag var retad och mobbad, fanns ju risken att de skulle bli det om de umgicks med mig. Jag förstod det, och jag förstod varför de backade. Än mer idag än jag gjorde där och då. Men jag dömer dem inte för att inte umgås med mig. De hämtade fröken när jag var ”i nöd”, men annars kunde jag inte räkna med dem.
Mobbningen blev bara värre och värre. Till en början handlade det bara om att klanka ner på hur jag såg ut, vad jag hade för kläder, mössa eller hjälm och all mobbning handlade om att de SA saker. De var verbala. That’s it. Men i 5an eskalerade det. Det började en ny tjej i vår klass, och hon hakade snabbt på mobbarna. Hon umgicks i deras ”gäng” så det blev väl mest naturligt. Idag kan jag se att det kanske inte var särskilt stabila familjeförhållanden för vissa av mina mobbare – inte för att det rättfärdigar vad de gjorde, men det kan vara en förklaring varför de var elaka mot andra. Hellre mobba, än bli mobbad?
Jag minns en incident speciellt. Jag sitter på marken, det är höst, vi har börjat 5an och jag och några tjejer spelar kort (eller något i den stilen). Plötsligt står gänget bakom mig. En av tjejerna säger till en annan ”du har hundbajs på din sko”. ”Har jag” säger den andra tjejen äcklat. ”Fy!”, och så sparkar hon (ganska lätt) till mig i ryggen. Det fanns inget hundbajs på hennes sko, men det skulle väl demonstrera något om hur äcklig jag var antog jag… De andra barnen jag umgåtts med var redan på jakt efter en fröken.
Eller som när jag en gång blev tillfrågad av en av killarna i mobbargänget att hänga med runt skolan. Han ville visa mig en skitful cykel. Han verkade ganska rar, och faktum var att vi ofta umgicks på fritiden då vi dansade pardans tillsammans. Jag följde med. Minns att jag var glad att han ville visa MIG något han upptäckt – jag kände mig som en i gänget ett tag (inte en i deras gäng, mer som en person som plötsligt blev accepterad). När vi kommer runt huset är det tydligen min cykel han vill visa mig, och nu är vi inte ensamma längre. Som tur är låg vårt klassrumsfönster precis där cyklarna stod parkerade – en av fröknarna såg oss (detta var precis efter sista lektionen tagit slut), så vi blev alla inkallade för samtal.
Eller som när vi en dag i början av 6an hade en vikarie. Det var här min brytpunkt var nådd. Vikarien visste INGENTING om min utsatthet i klassen. De få vänner jag hade i början av 4an hade jag knappt kontakt med. Det kändes fel, då de även umgicks med mina mobbare. Jag ville självklart vara med dem då och då, och de med mig, men det kändes inte äkta att min bästis även var bästis med min värsta mobbare. Vikarien startar lektionen och ber oss gå till våra lådor (vi hade inga bänkar). Det blev köbildning och i vanliga fall hamnade jag alltid sist i kön, vissa trängde sig före, och varför knuffas och göra det värre? Jag väntade. Den här dagen med vikarien fick jag plötsligt gå först i min kö till lådorna. De andra eleverna släppte fram mig. ”vad nu?” minns jag att jag tänkte. När jag öppnade min låda låg diverse små tillhörigheter från vissa andra i min klass – i min låda. Jag blev snabbt anklagad för att vara en tjuv. Jag sprang direkt från klassrummet. Låste in mig på toaletten i tamburen, som låg precis vid klassrummet. Vikarien kom inte efter mig. En klasskamrat, en mobbare såklart, kom efter mig istället. Jag blev kallad hora, fitta och en väldans massa andra saker genom dörren. Sen försvann mobbaren, för att strax bli avlöst av en annan. Jag minns inte hur länge det pågick.. Till slut hade jag en av mina fröknar utanför dörren som övertalade mig att låsa upp och komma ut. Det tog ett tag innan jag öppnade dörren. Vem kunde jag lita på? Mina fröknar står inte bakom mig, min bästa vän i klassen sviker mig med sin vänskap till mobbaren, och de andra barnen är rädda att själva bli utsatta… Jag vill inte prata om det hemma, för hemma mår jag bra, hemma är jag trygg och älskad, och varför dra upp det hemska som händer i skolan hemma? Väl hemma lägger jag allt på hyllan, utan några vidare problem faktiskt. Mina föräldrar hade fått höra om vissa incidenter, om vissa händelser. Men det var mycket de inte visste någonting om.
Jag sa att jag ville byta skola, och fröknarna tyckte inte jag skulle göra det. Men man kan ju inte direkt flytta på en hel klass av mobbare? Majoriteten hade varit på mig minst 10 gånger, och de som inte var på mig var passiva mobbare som stod bredvid. Dem dömer jag inte. De var nog bara rädda att själva hamna i skiten, och den skit jag fick uppleva önskade jag ingen annan – varken då eller nu.
Det slutade med att jag efter höstlovet fick börja på en ny skola i samma stad, vilket passade bra då vi ändå flyttade till den delen av stan. Jag hörde egentligen till en annan skola efter flytten, men de hade högre statistik av utsatta och mobbade barn än en annan skola i samma område, så min familj blev rådd att placera mig i en annan skola än den jag egentligen hörde till. För min skull. Som om den nya skolan blev bättre. Jo, lite bättre, men en kusin eller vän eller vad det nu var till min värsta mardröm i gamla klassen gick nu i min nya klass, och ryktena, speciellt om mig och min ”sexuella debut” som 9-åring, följde mig såklart till min nya skola. Hurra.

Det finns så mycket mer att berätta än bara dessa få utdrag från min mellanstadietid.. Den satte djupa spår som försvårade det för mig under högstadiet, där jag rök ihop med tjejer i min klass när vi slogs ihop med ytterligare skolor, så vi fick många nya ansikten i vardera klass i sjuan. Jag blev osams med tjejer, jag blev skickad till kuratorn av lärare, jag bytte klass inom samma skola, jag skolkade lite lätt i slutet av nian, jag drog mig bort från tjejer, umgicks med killar från gymnasiet… Min debut för alkohol och sex kom för tidigt, vad jag kan se nu. Jag blev i alla fall sedd av några, men att de va äldre och kanske ”förväntade” sig mer av mig än mina tidigare umgängen.. Jag vet inte.
Detta är min historia. Detta är inget klander mot de umgängen jag hade under högstadietiden – jag var glad att höra någonstans, att bli bjuden på fester, att få vara med. Men desperationen efter närhet och umgänge jag haft under flera år gjorde väl att jag lite väl fritänkande inte drog mig för sex och alkohol-debuten på samma sätt som andra tjejer i min ålder.

Jag har fortfarande spår i mig än idag efter mobbningen. Spår som att jag har ett tuffare, hårdare skal kring mig. Jag har inga problem med att öppna upp mig för folk, för att släppa in folk i mitt liv. Men jag har fortfarande fler vänner som är av könet kille än tjej. De vänner jag har idag som är tjejer har inte varit speciellt långvariga relationer, det är tjejer jag de senaste tre-fyra åren lärt känna, om ens det. Idag kan jag lättare hålla dem kvar, lita på dem, men i många fall är killar fortfarande ett enklare alternativ.
Jag har lärt mig att säga ifrån och jag bryr mig inte längre om folk talar om mig, vad de säger osv. Det rör mig faktiskt inte i ryggen, och detta är helt ärligt. Jag har lärt mig så mycket under den tiden jag varit utsatt och tiden efteråt när jag varit utsatt på andra sätt, så som utfryst under högstadietiden och utfryst eller uttittad under gymnasietiden… Jag har lärt mig efter all den tid som förlöpt med trakasserier och förnedring att jag är värd som mycket bättre, och att deras handlingar får stå för dem och att deras handlingar säger mer om deras miserabla liv än om mitt som i utsatt position.

Jag har förlåtit en del av mina mobbare. Inte personligen, inte sagt det till dem, men inom mig har jag förlåtit dem. Men jag tänker aldrig göra en grej av det, göra det officiellt. Det förtjänar de inte. Ärligt talat tror jag inte att de skulle bry sig om jag förlät dem idag. Frågan är hur mycket eller litet de idag fortfarnade tänker på det förflutna, vad de gjorde. Jag undrar hur de såg på situationen.
jag fick alltid höra från människor i min omgivning som ville mig väl och som många av dem var äldre än mig, till och med vuxna, att jag måste vara ett hot för dem. ”Du är ju så söt och smart, du måste vara ett hot för dem”. Var jag det? Möjligtvis… Var det därför de var på mig? Kanske, jag vet inte. Jag tror inte det. Men varför var de på just mig? Ingen aning…

Så många frågor som aldrig kommer få sina svar. Men detta – detta är min historia.