De började tidigt,redan i lågstadiet,strax efter att jag började.
Fick höra glop ord. Fick höra hur mycket jag var i vägen och ”Va glor du på”
Jag ryggade undan och blev tystare än vad jag vanligt var. Jag började tillslut med att vägra gå till skolan,kom på alla möjliga ursäkter för att slippa.
En del såg att jag var ensam hela tiden,lärarna fick veta de,men ingen av dom som berättade gjorde något åt de. Och när lärarna pratade med mig skämde jag över att jag inte hade några vänner i tredje klass. Så vågade inte annat än att säga att jag hade vänner ibland.
De blev lugnt ett tag,men jag fortsatte vare den där lilla tillbakadragna och tystlåtna flickan. I femte klass började de igen. Jag fick höra vilken bitch jag var av tjejerna i klassen och av killarna fick jag höra hur konstig dom tyckte att jag var. Jag vågade inte ha ögonkontakt med någon,inte ännu heller. Av allt obehag. I sjätteklass splittrades klasserna. De var lugnt någon månad,innan en kille började vara på mig. Han retade mig för mitt efternamn,han skrev massa dumma saker på min bänk. Han kastade snöbollar i bakhuvudet på mig tills jag började gråta. En annan elev berättade för våran dåvarande handledare,han ringde hem. Men de blev inte bättre. Han fortsatte ändå. Jag kände att de var en mardröm då jag fick veta att vi skulle gå i samma klass i tre år till.
Började högstadiet. Han fortsatte där,men jag lyckade få någon slags vänskap med en till två¨killar i en annan klass,vi skulle ha språkval tillsammans. Jag tyckte de kändes bra att jag slapp vara själv där igen.
Men killen som redan vare på mig tidigare började umgås med dom jag hade blivit vän med. De slutade med att även dom var på mig. Fick pennor,sudd bitar och såna saker kastade på mig hela tiden,men jag vågade aldrig säga ifrån. Fick vissa dagar höra på bussen ”Men där sitter ju hon du mobbar!”
De blev lungt sen ett tag,tills i slutet av nian. Då en person jag hade börjat lita på började prata bakom ryggen på mig,då hon sprang ifrån mig. Då hon kom på ursäkter för att slippa vara med mig. De slutade med att jag satt depprimerad sista tiden på skolan,efter korridorens väggar.
Slutade med att jag sen lutade äta.
Mitt tidigare mående blev värre,efter de. Då jag redan sen länge tillbaka hade haft självmordstankar sen tidig ålder.
Trodde till sist att nu skulle jag få en ny start,en ny början då jag började gymnasiet. Men de blev allt annat än vad jag hade trott. Ingen ville prata med mig,ingen försökte få kontakt med mig. Jag var bara någon som var i närheten men ingen som någon riktigt la märket till.