Skolan brydde sig inte

Under hela min skolgång har jag haft vänner. Jag har alltid haft någon att vara med på rasterna och aldrig känt mig ensam. Under högstadiet tillhörde jag den välkände kategorin ”de töntiga”, men jag hade fortfarande kompisar att umgås med. ”De coola” tjejerna pikade med ord, blickar och gester, men det var inget jag grät av.

Däremot lyckades en enda person förstöra 2 år av mitt liv, nästan helt ensam. Han lyckades få med sig några individer, men han skötte det mesta själv.

Det började i januari 2009 då jag gick i åttan. Min absolut bästa vän (vi kallar henne Sara) blev kär i en kille (som jag nu kallar Filip) i vår parallellklass som vi hade gemensamma vänner med. Vi var ett litet tjejgäng på 4 tjejer (jag, Sara och 2 vi kallar Tilda och Lisa) som brukade hänga ihop, och vi 4 började umgås mer och mer med den här killen och hans kompisar. Första tiden fungerade det bra, men efter ett tag började Filip säga till mig att gå där ifrån och att de har roligare utan mig. Sara bara skrattade och sa att han skojade, Tilda och Lisa höll med. Detta fortsatte och blev oftare och oftare förekommande och Sara var kär och fortsatte bara att skratta.

Filip började kontakta mig på hemsidan bilddagboken genom privata meddelanden och kommentarer om att jag var ful och äcklig. Jag berättade detta för Sara som fortfarande bara skrattade åt Filip. Det blev värre med tiden och hana meddelanden blev längre och längre. Han började uppmana mig till att ta livet av mig, att han skulle skratta på min begravning. Han berättade att han hatade mig, och att även Sara, Tilda och Lisa gjorde det.

I mars åkte jag till fjällen tillsammans med min familj och höll då kontakten med Sara, Lisa och Tilda via datorn. Men något var fel, jag visste bara inte vad. När jag kom hem var inget sig likt. Vid den här tiden hade alla i Göteborg Comviq kompis kontantkort och smsade därmed gratis till varandra. Jag hade 3 abonemang och fick därmed inga sms.

(Den här historien innehåller ytterligare 3 viktiga personer. En kille jag kallar Erik och 2 tjejer som nu heter Frida och Elsa.)

Filip fortsatte hacka på mig i skolan och Sara visste nu allt, men var fortfarande på Filips sida. Jag började vid det här laget (april 2009) gå iväg från Filip och de andra. Sitta själv på toaletten på lunchen, sitta 10 meter bort på en egen bänk. Den enda (av ca. 20 personer) som under tiden såg mig var Erik. Han kom oc satt med mig, skojade med mig och fick mitt fulla förtroende.

Den 22 april 2009 hade vi håltimma och jag blev som vanlig bortkörd från Filip, Sara, lisa och Tilda. Jag satt 3 meter ifrån dem när jag ser Elsa och Frida från min klass sitta en bit bort. Vid den här tiden höll vi på med ”boken om mig” i svenskan och jag behövde åka in till stan.

Jag sträckte då på mig, reste mig upp, gick från Filip och Sara, fram till Frida och Elsa och frågade dem om de ville med mig till stan, och de sa ja. Den dagen förändrade hela min livssituation. Jag sa hej då till Filip och Sara och åkte in till stan med mina nya vänner.

Sommarlovet gick förbi ganska smärtfritt, förutom samma gamla novellbrev om att jag borde dö och att ingen gillar mig, att jag är tjock, ful, äcklig och värdelös. Dock via en gemensam hobby träffade jag Sara några dagar, vi visste att nian skulle bli annorlunda.

Vi började nian och jag umgicks bara med Elsa och Frida och deras kompisar, jag mådde jättebra.

En dag blev det officiellt att Filip och Sara var ett par. Eftersom att Frida visste allt som hänt så skickade hon iväg en provokativ kommentar till Sara. Frida till sara. Jag var inte inblandad. Filip la sig då i Sara och Fridas konversation.

Dagen efter, den 9e september 2009, kommer Filip emot mig i skolan, bredvid aulan. Hans ögon var svarta, han skrek till mig tatt han skiter i mig för att jag ät äcklig och ful, att jag var värdelös. Han tog tag i mitt hår, drog in mitt ansikte i ett bordshörn, slet ner mitt huvud på stengolvet. Efter det sparkade han mig och spottade på mig.

Vad som hände resten av den dagen minns jag knappt. Min svensklärare sa
till mig att det fanns fler än jag som var ledsna (hon syftade på Sara).

Efter skolan var det möte med mina och filips föräldrar. Rektorn bad oss då be om ursäkt till varandra. Jag skulle be om ursäkt för att mitt näsben (4 år senare) än i dag är snett.

Rektorn sopade det hela under mattan. Jag bad aldrig om ursäkt. 1 vecka senare var det som bortblåst. Ingenting mer om det.

Ett år senare började jag gymnasiet, på en linje som bara finns på en linje som bara finns på en enda skola i Göteborg. Filip visste om att jag skulle gå där. På uppropet satt han där, samma program skulle han gå men en annan inriktning.

Nu har vi tagit student, ytterligare 3 år i samma korridor. Men inte ett ord, inte en blick.

  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Karin Selåker Hangasmaa
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB