Jag är vuxen sedan länge, med en underbar sambo i hus på landet. Vem kan tro att jag blivit mobbad?
Men det blev jag. Från dagis ända upp i gymnasiet. Så precis hela min skoltid var ett helvete. Varje dag tvingades man gå dit där man blev utsatt för allehanda grymheter såsom, tuggummikastning i mitt hår (som min mor var tvungen att klippa bort o därför kunde jag aldrig ha långt hår), stora matkassar fyllda med vatten som mobbarna slängde över mig mitt i smällkalla vintern så kläderna frös till is på vägen hem från skolan, busringningar hem, glåpord som glasögonorm, CP-skadad o annat haglade över mig. Mina skor spolades ner i toaletten. Lärarna gjorde inget, de sa bara att jag skulle ignorera vad de gjorde så skulle de sluta.
Icke!
Jag bytte skola, men helvetet fortsatte.
Hade dessutom ett helvete hemma med en psyksjuk mor som använde mig som slagpåse närhelst hon hade lust. Av henne fick jag många gånger höra att så efterbliven o dum i huvudet som jag var fick jag skylla mig själv att jag blev mobbad. Varje gång nån busringde hem fick jag stryk då det enligt min mor var jag som hade provocerat dem att göra så.
Tankar på självmord fanns alltid där. Att slippa allt, jag var ju bara ett enda stort misstag som aldrig borde blivit född.
Att jag aldrig försökte ta livet av mig var rädsla för att misslyckas o att det skulle göra ont. Hade redan så mycket smärta i mitt liv att jag inte klarade av tanken på mer smärta.
Än idag hemsöker min hemska barndom mig.
Än idag är jag rädd för att bli övergiven.
På arbetsplatserna är det jobbigt för att jag aldrig verkar passa in o heller inte vet hur jag ska hantera sociala situationer.
På en arbetsplats blev jag mobbad o det var som att vara tillbaka i skolan igen med allt vad det innebar med sömnlösa nätter o ångest.
Ändå försöker jag intala mig att jag är lika mycket värd som någon annan. Att jag är starkare än de som mobbade mig. Några har bett om ursäkt flera år senare, men ärren i själen försvinner aldrig. Osäkerheten i mig är en ständig följeslagare som jag gör allt för att dölja.
Detta har gjort att jag inte kan lita på människor, att jag tror att det ligger en baktanke bakom varje vänligt ord, att förr eller senare vänder det till det jag är van vid: mobbing o utfrysning o tro mig, det händer fortfarande, fast vi är vuxna människor.
Idag lever jag ett tillbakadraget liv med några få nära vänner jag kan lita på o så min sambo förstås.
Jag tror starkt på karma att det som andra utsatt mig för kommer de en dag att få igen.
Skolorna måste ta ett större ansvar o ingripa när de ser o får höra att någon/några blir utsatta för mobbing. Jag är själaglad att jag inte går i skolan idag med tanke på internet o alla sociala medier. Hade denna teknik funnits när jag gick i skolan då hade jag övervunnit min rädsla för misslyckande o mer smärta o inte suttit här o skrivit dessa rader.
Garanterat.
Hur många fler självmord behövs det innan något på allvar görs? Hur många fler måste lida ensamma i tystnad är att de vuxna tittar bort?
Det är inte den mobbade som ska byta skola eller på annat sätt göras åtgärder för utan det är de som mobbar som ska bli flyttade på o göras nåt åt.
Önskar faktiskt att det fanns ett Alcatraz-liknande ställe för mobbare så de kunde placeras där, utan tillgång till vare sig fri telefoni eller internet o låta offren få leva fullvärdiga liv med den glädje o kärlek som de förtjänar.
Offren måste leva resten av sina liv med ärren av vad de utsatts för så ett Alcatraz för mobbare är inte fel i mina ögon.
Visst att det handlar om barn, men när inget annat hjälper o fler o fler barn blir mobbade så måste något drastiskt göras o det NU, helst igår.
Kanske skulle mobbarna inse vad det är de gör mot andra o sluta så de fick komma tillbaka till samhället igen om de blev fråntagna rätten att vara är pga sitt beteende.
Offren blir ju fråntagna rätten att växa upp till glada, trygga o harmoniska människor.
Något måste i vilket fall göras o det NU!
Tack för ordet.
/Maskrosen