Min mamma säger ofta att min första skoldag var sista gången under min barndom som hon såg mig le.
Jag minns inte så mycket mer av den första skoltiden än att jag inte fick vara med, folk sa elaka saker till och om mig och att jag ständigt blev vald sist.

Men redan i lågstadiet började jag träffa en kurator för att jag mådde dåligt av det och kontakter med kuratorer och psykologer följde mig genom hela min skoltid.

Under mellanstadiet fick vi en ny medlem i vår klass. Hans skolresultat var inte så lysande så han hade fått gå om, bytte skola och hamnade i vår klass. Han hade säkert kunnat råka illa ut men skaffade fort en hack-kyckling – nämligen mig. Han blev snabbt klassens favorit eftersom han var äldre och tuffare än vi andra och när inte ens han gillade mig blev mobbingen mer intensiv.
När jag gick i sjätte klass letade några av mina klasskamrater efter mig för att ha någon att hacka på men hittade mig i skogspartiet bredvid skolgården med en av familjens köksknivar i händerna. Redan då var jag redo att ta mitt eget liv…

En temavecka om mobbing blev resultatet och sista halvåret i sjätte klass var jag tämligen förskonad från mobbing.
I högstadiet tog det fart och blev mycket värre – klassfavoritens gamla kamrater var ett år äldre än oss och hängde mer än gärna på och mobbade mig de också. Jag minns det som en mardröm – jag flydde klassrummet så fort rasten kom och var ofta sista personen dit för att slippa träffa mina klasskamrater.

När jag gick i nian blev jag våldtagen på en fest. Historian spred sig som en löpeld på skolan – ”hon fick inte betalt och anmälde honom” hette det dock i deras version. ”För att skona mig” som det hette fick jag istället gå i praktik under sista halvåret – för att slippa träffa min klass. När det var dags för gymnasium tillät skolan t.o.m. att jag sökte en annan skola än den vår kommun hade avtal med för att jag skulle slippa träffa mina mobbare.

Efter ett år på gymnasiet insåg jag dock att jag valt fel utbildning och beslöt att försöka igen på en som var bättre för mig. Nu tvingades jag dock tillbaka till den skola kommunen hade avtal med ”det har ju gått ett år nu så de har nog glömt dig”…. Jag glömmer aldrig de orden just för att jag kommer från en liten ort där alla känner alla och där det inte går att gömma sig. Jag kunde inte ens gå och handla utan att riskera att springa in i de och nu trodde de att de ”hade glömt” mig!!!???!!

Jag började på den gymnasieskola jag blev anvisad. Mina mobbare gick år två och tre av sina utbildningar och jag var längst ner i hierarkin igen….
Förstört skåp (smörsyra, rakskum, saker instuckna i låset, nerklottrat skåp osv.) , förstörda böcker, hat-meddelanden på anslagstavlorna i skolan och trakasserier blev vardag. Efter ett halvår sa skolans psykolog ifrån och jag fick byta skola igen….

Jag är 37 år nu men ärren sitter fortfarande kvar. Jag har flertalet sjukskrivningar pga depression bakom mig, hundratals terapitimmar för att få bukt med de konsekvenser dessa år skapat i beteende, tankemönster och livsval. För inte kan väl lilla jag vara värd folks kärlek? Inte kan jag väl lita på snälla saker folk säger till mig? Och inte kan väl jag förvänta mig att en partner ska bemöta mig med respekt och tycka att det jag gör och är duger??!??