Redan på förskolan började det. Mina vantar hamnade i toaletten och jag var den som fick skuld för allt.

Sedan första klass ville jag byta till en paralellklass då jag varje dag kom hem gråtandes. I årskurs tre tog mina föräldrar mig på allvar om att jag blev utfryst av hela klassen. Det var första försöket på att äntligen få komma till en annan klass. Skolsköterskan menade på att det var jag som var problemet och att byta klass inte skulle hjälpa mig. Jag behövde ändra mig för att jag skulle trivas. Det var fel på mig, enligt henne.

I femman orkade jag inte mer. Ingen lyssnade, var någon av med något i klassen sa alla att det var jag som tagit det. Ingen att leka med på rasterna, önskade att dagen skulle ta slut.

Då kom tankarna på att inte finnas längre. Ingen som tyckte om mig eller trodde på min berättelse. Minns att en dag hade jag bestämt mig för att nu är det dags. Nu ska lidandet ta slut och alla som orsakat mig denna smärta ska för alltid bära skuldkänslor.

Då kom musiken in i mitt liv. Det spelade ingen roll vad någon sa eller tyckte om mig längre. Jag var grym på musiklektionerna, fick spela och sjunga med min lärare. Vara med på konserter. Spelade och sjöng utanför skolan.

Idag har jag det liv jag alltid längtat och strävat efter. Men vad hade hänt om inte musiken kommit in i mitt liv? Hur hade mitt självförtroende varit om skolsköterskan trott mig istället för att säga att det var fel på mig.

Personal samt föräldrar måste förstå att deras handlingar eller snarare de handlingar de inte utför, kan vara droppen för ett barn/ungdom. Det är den värsta känslan som finns, när man inte hittar någon annan utväg än att ta sitt liv.

Ta er tid till de som inte syns eller hörs eller faktiskt ber om hjälp! Ni kan ge barnet/ungdomen en helt annan framtid.