Sticks and stones may break my bones, but Words will never hurt me.

Det kunde inte vara längre ifrån sanningen. Ord gör mer skada än fysiska slag. Blåmärken och sår läker, ärr bleknar, men att höra under hela sin uppväxt att man inte har ett värde, det är något som man får leva med under resten av sitt liv.

Jag blev mobbad under hela grundskolan. Från ettan till nian. Den gruppen av ”vänner” som jag hade, var inte de bästa. Jag fick vara med i gruppen, men om en av dem fick någonting emot mig så var jag ensam i veckor efteråt. Från högstadiet började jag skolka regelbundet, bara för att slippa känna mig så ensam, för även om jag var själv, så var det ingenting mot ensamheten jag kände i gruppen.

Många år har gått sen dess. Jag har nu fått diagnosen Social fobi. Jag klarar inte av sociala situationer på en skola eller arbetsplats. Jag klarar inte av pressen jag sätter på mig själv, att jag måste lyckas och vara omtyckt. Efter ett par månader av att hålla skenet upp, att låtsas att jag mår bra och att allt är toppen, så går jag in i väggen. Varje gång. Jag har inte lyckats avsluta en utbildning. Jag har inte lyckats skaffa ett jobb.

Så de ord och de handlingar som jag fick utstå under min skoltid har satt djupa spår. Jag har gått i både samtalsterapi och kognitiv beteendeterapi. Det har hjälpt lite, men mina problem finns fortfarande kvar, håller mig fortfarande tillbaka.

Någonstans måste någon sätta ner foten. Tyvärr så sviker samhället allt för ofta. Lärare, föräldrar, klasskamrater. Få vågar stå upp för de som är svaga.