I stora delar av mitt liv har jag varit utstött eller mobbad och jag vill vara jävligt klar med att jag är på riktigt ärrad än idag.

När jag gick på dagis var jag inte mobbad men utstött, en specifik händelse som jag minns var när en flicka satt och om och om igen ropade ut ”Lina är smutsig”, de andra barnen skrattade. Jag slog sen denna flicka och fick en utskällning.

När jag kom upp till lågstadiet så fick jag vara med i tjej-gruppen om någon annan var sjuk. Då var det kramar, skitsnack och pinsamheter. Nästa dag när jag kom till skolan så sa det inte ens ”hej” till mig. Så gjorde de i ca 4 år tills jag gav upp och sket i att försöka komma in i gruppen. Min lärare pratade med mina föräldrar om att jag inte passade in, att de skulle uppmuntra mig till att anpassa mig mer efter det sociala samspelet som rådde.

När jag kom upp till högstadiet så skrek folk efter mig, spottade på mig, ibland i ansiktet, när jag gick förbi och jag fick ofta veta hur äcklig jag var och att jag inte borde leva. Det blev inga samtal om detta, det var inga lärare som ingrep när de hörde ”GÅ OCH DÖ DITT JÄVLA ÄCKEL” skrikandes mot mig.

Parallellt med detta var jag även utstött/mobbad på mina fritidsaktiviteter. När jag gick på scouterna så hånade de andra tjejerna mig för att jag var tjock, när jag gick på basket så frös de andra ut mig, jag fick bollar kastade på mig och kommentarer som ”hora”, ”fitta” och ”tjockis” var inte ovanliga.

När jag egentligen skulle börjat åttan blev jag flyttad till en specialskola, där var ingen mobbad. Där var alla elaka mot alla.

Som jag skrev i början så är jag väldigt formad av detta. Jag klarar knappt av sociala situationer, speciellt inte i grupp och när jag kommer till ett nytt ställe så väljer jag att ställa mig utanför innan någon/några kan putta ut mig.