Det var 9 år sedan allt började.
”Det var en vanlig skoldag, skulle precis börja 1:an precis som alla andra. De första dagarna var helt okej, skaffade nya vänner & sprang runt med dom. Sedan började killarna i klassen springa efter mig, vet inte varför men dom tyckte de var roligt. De började putta på mig & började kommentera mina kläder & hur jag såg ut. Jag sprang därifrån gråtandes medans dom sprang o skrattade åt mig. Jag gick till lärarna men dom gjorde inte ett piss.
Det pågick ett ganska bra tag , ca 2 år kanske.
Jag börjde 3an iallafall vad jag minns. De var i samma klass som killarna som sprang efter mig i 1an. De blev mer kommentarer i klassrummet, vågade inte läsa högt för att dom skulle alltid kommentera mig. Sedan på rasterna så fick jag slag & blåmärken om inte mer. Jag va otrygg i skolan, ingen lärare hjälpte mig ingen såg att jag mådde dåligt. De drog mig i håret , vet inte hur mycke hår de drog av. De bara skrattade o skrattade åt mig medans jag bara försökte hålla in mina tårar, efter ett tag så ringde de in, så jag stannade kvar på platsen medans dom gick iväg. Jag började totalt gråta, ingen såg mig & ingen hörde mig. Mamma frågade alltid hur jag mådde, jag ljög o sa att jag mådde bra. Men hon såg att någonting var fel.

Sedan började jag på en ny skola, jag vågade inte göra så mycket. Vågade inte läsa högt, jag var feg & väldigt rädd. Men mobbningen fortsatte, en kille sa till mig ” du har ingen rätt till att leva”. Jag svarade inte, jag gick därifrån o var helt rädd. Och då gick jag i 4-5. Har inte så mycket minne utav de, men kommer ihåg att han sa mer att jag såg ut som en rasist & att jag hade fula kläder & att jag var tjock. Minns iallafall att jag grät mycket under den tiden. Det var jobbigt att vara i skolan, var inte där så ofta.

Efter 5an på den skolan så bytte jag till en ny, hade mina förväntningar om att den skulle vara jätte bra. Men hade fel, det vart ett helvete. Redan första dagen, folk skrattade åt mig. Villket jag tog illa upp, var ganska känslig för de som har hänt innan. De fanns en kille som hade adhd & tog över all sin ilska på mig, han slog mig & kastade en massa pennor o sudd på mig hela tiden. Han kastade även stolar på mig, läraren gjorde ingenting. Hon såg mina tårar & hur ledsen jag mådde. Okej hon försökte väl fixa allt, men de gick inte.
De fanns även en till kille som alltid var på mig, han slog mig med innebandy klubba o en massa annat. Varje rast & varje lektion.. Allting gjorde så ont, de gör ont fortfarande. Vet inte hur många tårar jag släppt för allting som hänt.

Gick i 6an när dedär hände, och än idag går jag i samma klass som de personerna. Vet inte varför jag bytit. Men en dag, så slog jag tillbaka, för jag orkade verkligen inte. Jag trodde jag skulle dö, hade självmordstankar hela tiden. Kändes som att folk inte ville ha mig. Och nu håller de inte på så mycket mer, visst de kan säga saker. Men jag ger tillbaka, dom ska inte få trycka ner mig mer. Jag ska visa att jag är stark, men jag har förlåtit dom för de gjort mot mig. Vet inte varför, de borde jag inte göra. Men jag ger dom en chans. ”