Jag gick i ettan när de började mobba mig. Jag hade varit med om en bilolycka och mitt ansikte drabbades.. Min framtand åkte ur, och min ena halva i ansiktet hänger lite. Detta användes emot i så många år. Händer fortfarande att jag efter snart 11 år drömmer mardrömmar om mobbarna. Att nu dör jag. De skrek glåpord efter mig på rasterna, skrattade åt mig. Värst var nog att mina vänner backade undan när jag verkligen behövde dom.
Enda sen ettan har jag mått dåligt, varit deprimerad. Har träffat psykologer om vart annat, kuratorer så många att jag inte kan räkna.
Men ALDRIG tog lärarna mitt parti. Så tillslut sket jag i allt, jag skolkade i stort sett hela dagarna, bråkade med lärare och blev tillslut en sluten mussla som mina vänner skulle säga idag. Jag skämdes över mig själv, det gör jag fortfarande. Mår illa när jag ser mig, och för att inte nämna den stora känslan om att vara ett missfoster, en som ingen kan älska.
Jag har mått så dåligt så jag började skada mig, funderade varje dag på att ta slut på allt, innan jag skadades på riktigt.
Men sen dök en person upp i mitt liv, jag hade svårt att lita på honom men det visade sig att han hörde mig. Han hörde mig när jag skrek på hjälp och han backade upp mig. Lyfte upp mig efter varje skoldag för att jag inte skulle ge upp. Trots allt som hände, å så öppet, grep aldrig någon vuxen in. Inte ens min mamma.
Evigt tacksam att denna person dök upp, och stannade hos mig!