När jag skulle börja klass 2 fick jag byta skola. Min mamma hade flyttat ihop med en ny man. Jag hade väldigt svårt för att komma in i en helt ny familj med 4 syskon, alla äldre än mig. Att då hitta nya vänner i en ny skola med nya lärare va allt annat än lätt. Jag kommer inte ihåg så mycket from de första åren. Det är från mellanstadiet fram tills jag gick ur 9:an som minnena är starkast.
Dom flesta som mobbats eller mobbas får utstå slag och eller elaka tillmälen. Så var det inte för mig. Jag existerade inte. Ingen pratade med mig. Stod mina klasskamrater ute på skolgården och pratade såg dom alltid till att jag inte kunde komma in i deras ring. Alltid sist vald i gymnastiken. Alltid ensam på rasterna. Alltid ensam på lunchen. Alltid ensam… Lärarna gjorde några ynkliga försök genom åren att hjälpa mig. Men det blev mest värre. I mellanstadiet fick jag en kurator. Som efter ett tag slutade. När jag frågade en av lärarna varför fick jag svaret ”Han orkade inte med dig”. Väldigt pedagogisk sak att säga till en liten tjej. Det va då jag ”insåg” att de vore bättre om jag va död. Men jag ville inte dö. Så jag slutade helt enkelt att prata så mycket som det var möjligt. Och jag genomled ner kissade skor, elever som kallade mig lögnare för att jag sa att det va min födelsedag, på just min födelsedag. Jag hittade som tur var böckernas värld. Biblioteket blev min säkerhet. Ett tag i alla fall. Jag gömde mig så gott jag kunde och jag levde i min tystnad. Den blev min sköld. Den hjälpte mig att överleva.
Idag är jag 28 år. Har en fantastisk sambo som älskar mig. Jag är så glad och utåtriktad som jag alltid har varot men då valde att dölja. Livet är sällan utan lite motgångar men idag är jag lycklig med den jag är. Har lärt mig att jag duger. Hoppas ngn som läser min historia också förstår att han/hon duger.
Kram