Mobbning är allt, det är även vad du inte tror att det är. Att bli utfryst, ignorerad eller ”bara ibland” ignorerad är också mobbning. I början av högstadiet blev jag extremt blyg. Detta i kombination med att byta skola och rutinmässigt blanda om klasserna i nya skolan gjorde att jag aldrig hittade någon att ”hänga med”. Jag blev en robot som varje dag skippade läxorna för att se på tv halva natten och glömma mitt helvete. Gamla kompisarna fanns inte längre kvar. Jag satt ensam på lunchen, försökte ibland ta kontakt med andra men då blev det tyst. Folk gjorde fällben på mig och motade dörren så att jag skulle komma försent till lektionen, jag grupparbetena och presentationerna gick åt helvete pga att jag inte längre kunde samarbeta. Jag vågade inte längre prata av rädsla att allt skulle bli ännu mer fel. Jag skämdes otroligt mycket och sa inte något till någon. Läsarna och mina föräldrar gjorde inget åt saken. De kollade inte ens om mina läxor blev gjorda. Jag fick sitta och titta på tv till sent på natten under 3 års tid och mina betyg sjönk till under medel.

Nu 10år senare är jag fortfarande rädd för grupparbeten på högskolenivå. Jag har inte ens lyckats bli färdig med någon utbildning ännu pga alla spår som sitter kvar. Min rädsla för att ha kontakt med klasskamrater i samarbete för att lyckas med en uppgift har lett till att jag läser om flera kurser både två och tre gånger. Och det tog mig två år att få nya vänner på en ny ort. Jag känner mig som en ofta misslyckad människa fortfarande…