Ungar är onda varelser

Jag var utsatt för mobbning, misshandel och trakasserier från det att jag gick på dagis.

Jag har alltid varit större än min ålder, rent fysiskt. När jag var 2 fick min mor köpa kläder till mig från fyra års sektionen i affärerna. Detta har gjort att jag alltid fått ta emot mer skit än andra. Dagispersonalen behandlade mig som fyraåring när jag var 2 år gammal, jag fick ta större konsekvenser än mina jämgamla ”kamrater” efter hyss, dom saknade överseende för mina smådumma handlingar (som det är helt normalt att en tvååring gör), och jag fick stå utan vilostunder, frukt och liknande, för att dagispersonalen tyckte att jag var för stor för sådant.
Lägg då, dessutom, till att de andra barnen på plats tog varje chans dom kunde för att sätta mig på plats. Jag var fostrad att inte slåss, och det utnyttjades av alla(!). Jag kunde sitta och leka med lego, och från ingenstans kom någon av de andra ungarna och drämde något i skallen på mig. För att inte prata om utfrysningen jag fick utstå.

Detta följde med mig in i skolan, flyttar till trots, och redan första skoldagen fick jag lära mig vad sann skräck för sitt liv var, när några av mina klasskamrater jagade upp mig i skogen med diverse tillhyggen.
Slog jag tillbaka var det alltid jag som fick ta all skit från lärarna, då det tydligen var jag som skulle förorsaka allt som skedde. Det var många gånger när jag inte ens lyfte ett finger mot någon medan mina plågare, inför lärare, slog mig med knytnävar, sparkade på mig och fällde mig, som jag fick mina föräldrar ringda till skolan för att jag ”inte kunde sköta mig”.
Och det var inte bara ett fåtal torterare i klassen. Det var hela klassen, pojkar och flickor, som hade något emot mig. Alla misshandlade mig inte, men alla var delaktiga i att frysa ut mig från gemenskapen, alla tog tillfälle i akt att hälla mjölk innanför kragen på min tröjor och alla tog del av att skratta åt mig så fort jag uttalade något som inte stämde med deras trånga åsikter. Folk som gick i klasserna parallellt med min ville inte känna av mig, i rädsla för att själva bli utsatta för hemskheter. Detta följde mig fram till sista dagen i 6:an, när jag flyttade. Att spendera alla lektioner med att ha ryggen mot väggen för att ha översikt över alla, att spendera rasterna i att fly till skogs för att gömma mig, att få mina kläder nerpissade under gymnastiken och simningen, och när det var som värst bli medvetslös och lagd under en kall dusch i den kommunala simhallen är något som tär mig än idag.

Men då har bara en del av allt berättats. För min käre far fick för sig att det var lämpligt att börja slå mig när jag gick i tredje klass. Han tyckte det var lämpligt att sätta en gaffel i låret på mig om jag inte skötte mig vid matbordet. Att det var lämpligt att, konstant, dra långa haranger om hur feg jag var. Hur dum jag var. Hur litet värd jag var. Om vilket misstag jag var. Med detta i ekvationen så har man förlorat sin trygghet, på alla platser. Mobbad, kränkt och konstant misshandlad i skolan i 6 år. Sedan adderar man en far som tyckte det var lämpligt att misshandla en fysiskt och psykiskt i fem år.

Jag var nio år första gången jag försökte ta mitt eget liv. Jag var 23 år gammal sist jag försökte med en pillercocktail.

I dagsläget har jag kämpat mig genom otaliga svåra depressioner. Jag är diagnostiserad med två stressyndrom, panikångest och återkommande depressiva perioder, och man vill utreda bipolära drag.
Jag mår bra, men är oerhört fragil. Jag har inte haft ett enda långvarigt förhållande (och jag är 25). Jag har svårt att lita på människor. Jag drömmer mardrömmar som följer med över i vaket tillstånd somliga nätter, och väcker ofta hela huset jag bor i med mina avgrundsvrål som baseras i skräck.

Men jag kan sjunga, agera och skriva. Något som jag alltid fick veta att jag inte kunde, från min omgivning och från min far. I dagsläget planerar jag min flytt till USA för att påbörja min karriär som musikalartist. Och om någon av mina plågoandar, mot förmodan, skulle läsa det här och känna igen sig så vill jag bara säga er detta: Ni hade fel. Att jag ens sitter här idag visar att ni hade fel. Att jag nu gör det som jag älskar mest, och skall göra det som karriär, visar att allt ni sade saknade verklighetsförankring.

Och jag skriver inte detta för att jag söker sympati, förståelse eller ens en reaktion. Jag skriver detta för att jag vill att ni alla ser noggrant på edra barns beteenden. För jag kan lova att 18 av 20 barn mobbar de sista två, då de saknar allt vad moral heter fram tills det att dom blir 12 (det är då deras egen personlighet är så pass utvecklad att den kan kallas så).

  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Karin Selåker Hangasmaa
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB