Jag var under början på högstadietiden utfryst i klassen. Det kunde gå en hel dag utan att nån sa ett ljud till mig. Ibland fick jag vara med mera. Vi hade en annan tjej i klassen också som inte heller fick vara med – men hon var nog mera aktivt retad. Jag hängde med henne ibland men ibland ignorerade jag henne lika mycket som de andra.

Jag tänker ofta att jag nog för henne var den värsta av alla, som kom och gick. Jag hoppas att hon idag har ett fantasktiskt liv. Den bästa hämnden om man nu vill ha en sån är att vara lycklig. Hon och ett par killar i klassen var genom hela grundskolan ”utanför” och ofta inte bjudna på kalas och så. Jag kan idag vara förvånad över och ganska besviken på de vuxna runt oss att inte de satte ner foten och sade till hela gänget på skarpen och höll koll på läget och stämningen bättre.
Jag hittade så småningom ett par kompisar i en sidoklass och med min mammas hjälp och tjat på fick jag till slut lov att byta.
Det här är nästan 30 år sedan. Jag mår idag bra men den (ganska korta jämfört med för många andra) tiden har gjort stort intryck på mig. Om det fört med sig nåt gott så är det nog det att mina barn aldrig kommer tas i mitt förnekande försvar om de mobbar andra, och att jag förhoppningsvis ser tecken ifall de själva blir utsatta.

Vem som helst kan bli ett offer närsomhelst. Det är bra att ni på aftonbladet tar upp det här på ett generellt plan – och inte bara för internatskolor.
tack!