Att läsa alla historier får mig själv att tänka tillbaka på tiden under 1-9 klass då jag själv var mobbad.

För mig var det aldrig några slag eller sparkar – jag blev utsatt för den tysta varianten istället. Värsta åren var 8:e och 9:e klass… Jag blev totalt utfryst av ett av tjejgängen i klassen. Det pratades skit bakom ryggen på mig (har jag hört i efterhand). Det gick så långt att ingen i klassen till slut ville sitta bredvid mig i klassrummet – då kunde ju de råka ut för samma sak. Så där satt jag, mitt i klassrummet, utan ens en bänk bredvid mig… Listan kan göras lång – och lärarna gjorde ingenting.

Det jag minns klarast är när jag, med mina föräldrars stöttning, ringde upp min kvinnliga klassföreståndare en eftermiddag och berättade läget för henne. Att jag var mobbad och att tjejerna i klassen frös mig ute. Svaret jag fick?

”Tjejer är som dom är och kommer aldrig att ändra sig. Det är hårt att bli vuxen. MAN FÅR VAD MAN FÖRTJÄNAR.”

Än idag, ~11 år senare, finns det nog få människor som jag avskyr mer än henne. Sveket från henne var värre än det som mobbarna utsatte mig för.

Jag klarade mig igenom den perioden i mitt liv, gick ur gymnasiet, och kom in på högskolan i en annan stad – där en ny värld öppnade sig för mig. Jag insåg att folk inte dömde mig för mitt ”bagage” utan gillade mig för den jag är. Sakta men säkert kom självförtroendet tillbaka, jag flyttade hem till Göteborg igen, och jobbar nu på en arbetsplats där jag stormtrivs. Jag har underbara vänner och en ännu mer underbar pojkvän.

Det är inte vad man vill höra när man är mitt uppe i det – men det blir bättre, hur jäkla jobbigt det än är just här och nu.