Jag var en väldigt kraftig tjej, till en början inte så tillbakadragen som jag sen skulle bli..
Jag gick i en liten skola, hela skolan hade runt 40 elever från klass 1 – 6. Så jag skaffade mig en ”bästis” som var populär bland de andra eleverna, men jag själv blev oftast utfryst och på rasterna blev jag oftast lämnad ensam. förutom dom gångerna de äldre eleverna kastade mina kläder i smutspölar och skrattade åt det. Jag var trots omständigheterna rätt så glad av mig.
Sen började jag sjuan.. Det fanns en tjejgrupp, en killgrupp och jag satt ensam. Min nu fd bästis hade anslutit sig till de äldre eleverna i klass 8 och 9 och jag fick nu inte nåt stöd från henne. Jag gjorde mitt bästa för att skapa nya vänner, tills min fd bästis fick syn på oss. Hon drog iväg dom från mig och jag stod än en gång ensam. När jag kom hem la jag mig i sängen, lyssnade på hög musik och beslutade mig för att vara helt ensam. Jag slutade prata med familjen, klädde mig i svart och började skära mig. Några utav lärarna märkte nålarna som stack genom huden och skärsåren, men det var ingen som sa nåt om det. Jag levde i en dimma, samma dimma som jag än idag lever än. Varje dag är ett mysterium, vem ska jag träffa, vem ska lämna mig? Alltid samma visa.
Som tur var blev det bättre i gymnasiet, men vid det laget hade jag skaffat mig en kille som jag flyttat in med. Jag tackade nej till fester och träffar för att jag ville ge min nu fd pojkvän all min kärlek och min tid. Än en gång såg lärarna att det var något fel, den tjejen som en gång varit fullt spacklad och sett ut att må bra, hade nu slutat bry sig om hur hon klädde sig och kom numera osminkad. Jag satt på toaletterna på rasterna. Jag tittade mig själv i spegeln. Det ena ledde till det andra och jag mådde dåligare och dåligare och fick till slut åka till en läkare för att jag hade migrän varje dag. De sa att det berodde på stress. Lärarna sket i det, dom ville ha mig på lektionerna, sen var det bra med det. Tre långa år tog äntligen slut och jag kunde pusta ut.
Nu idag mår jag jättedåligt fortfarande. Jag söker mig undan från människor och är halvtidssjukskriven så jag slipper vara ute så mycket. Jag har slutat skada mig själv, men jag får ångest så fort jag går ut.. Något jag tror mina skolor hade kunnat påverka om de bara ville öppna ögonen för hur jag mådde.
