Har varit mobbad och utfryst genom i stort sett hela grundskolan, med några få undantag. Inte direkt fysiskt, nej snarare psykiskt. Jag har väl alltid varit ”udda” så till vida att jag inte följer strömmen utan kör mitt race. Fick gå om tredje klass då jag kom efter p.g.a. mobbningen. Det blev sedan något bättre men inte hundraprocentigt. I gymnasiet stötte jag åter på mina forna mobbare och det började igen. Det hela gick så långt att jag slutade gå till skolan och då tog det hus i helvete när min lärare reagerade och fattade sammanhanget. Han ställde grabbarna mot väggen och det blev lugnt. Men skadan var redan skedd eftersom det hade pågått under så lång tid och jag hade svårt att jobba ikapp. Har hela tiden haft 100% stöd från mina föräldrar och de få vänner som stod och står mig nära.

Alla händelser då (vi talar tidigt 1980-tal fram till mitten av 90-talet) har färgat mitt liv och gjort mig till den jag är. Självförtroendet är ljusår från vad det varit men det finns djupa spår som aldrig försvinner. Idag har jag flyttat från min uppväxtort och är en omtyckt kollega där jag jobbar med förpackningsmaskiner inom livsmedelsindustrin sedan några år tillbaka. Flera av mina gamla mobbare är arbetslösa eller har tillfälliga skitkneg, en klen tröst men alltid något.