Jag bodde i ett litet samhälle där de flesta barnen blev uppmuntrade till att inte sticka ut. Jag gjorde tvärtom.

Första gången jag blev mobbad gick jag i årskurs fem där några andra äldre pojkar mobbade mig för att jag hade en mössa som var annorlunda. De tog den, kastade den i skitig snö och gjorde sönder den gång på gång. Jag lagade den gång på gång. Lärarna sade till så fort de upptäckte pojkarna, men de fortsatte tills jag bestämde mig för att sluta ha på mig mössan. Jag har behållit den ändå.
I årskurs sex beslöt sig de coola killarna i klassen för att jag skulle vara utfryst, så ingen ville prata med mig på ett helt år. Det gjorde mig dämpad och nervös.
Mellan årskurs sju och nio tyckte klassens bidrottning att jag skulle frysas ut ända tills jag började klä mig normalt. Det ledde till att jag var utfryst i tre år då jag ville ha på mig vad jag ville. Jag gick i väggen i åttonde klass och fick prata med en kurator som inte förstod mitt problem.
Numera arbetar jag mot nolltolerans mot mobbning i min gymnasieskola.
Trots att alla årens mobbning gjort mig stark till sinnet vill jag aldrig mer se de trångsynta människorna som mobbade mig igen.