Sju år av livet försvann – till att börja med.

Från trean till nian.
Jag vet hur det känns att som tioåring vara den enda som inte bjuds på födelsedagskalas. Inte en gång, utan femton.
Och det upprepas som elvaåring, tolvåring …

Uppmaningar att jag ska gå och hänga mig.
Saker som ”försvinner”.

Och lärare som på ”svarta tavlan” skriver allas namn i en cirkel. Så ska alla på en lapp skriva vem som är den bästa kompisen. Den näst bästa. Den tredje bästa osv.
Till sist är det bara en person vars namn inte nämnts – Lärarens kommentar?
”Det verkar som om vi har en i klassen som inte är någon vidare värst bra kompis att ha.”

Och hemma? Tja, med en alkoholiserad far och en mor som jag kände var för svag att orka ta det, blev resultatet att jag höll tyst, inget sade. De vet fortfarande inget om det.

Efter skolan var jag ensam. Som en ensampensionär ungefär. det dröjde till jag var 26 år innan jag fann några bekanta.

Sedan dess har jag vänt livet.

Men det försvinner aldrig helt. Trycket var enormt. I skolan. Hemma. Överallt. Alltid. Någonstans där gick barnet sönder och utan hjälp att läka skadorna finns effekterna kvar än idag. Även om jag vägrar ge upp och kämpar mot dem.

Arbeten med lönebidrag, perioder av arbetslöshet där emellan, depressioner, osäkerhet, saker som är för stora att göra.
Jag får betala det med sämre lön hela livet och sämre pension och antagligen ett femton år kortare liv enligt statistiken.

Det spelar ingen roll. Mitt liv var ändå dödfött redan innan det egentligen startade. jag orkar aldrig bli det jag KUNDE ha blivit. Längden på det nu har ingen betydelse för min egen del. Jag jagar inte status och pengar. Jag vill bara ha så jag reder mig. Jag orkar inte konkurrera, jaga titlar och höga löner. Vill inte bli någons chef.

Det jag har nu är gott nog och mer än så!
Fru och två underbara barn. Tjogtals med vänner och hundratals andra via internet.

Jag orkar inte göra någon ledsen, arg eller besviken. Det är det värsta som finns.

Låt mig bara leva mitt liv, lugnt och stilla, så ska jag glida ut i skuggorna så ingen märker det när det är dags.

Livet kan vara underbart kort också!