Det började tidigt. Jag var liten, blyg, nästan året yngre än de andra och var ett lätt offer då jag har lätt till tårar. Hade då, har fortfarande.

Det började när jag var i sexårsåldern. Fritids. Inga slag eller så men ett konstant hackande som sakta men säkert började gnaga på en liten flickas självförtroende. Vågade inte leka i vissa personers närhet. Höll mig hellre i ett annat rum. Ett konstant planerande. Hur håller jag mig undan alla elaka kommentarer och hån. Allt för att få mig att börja gråta. Vilket tacksamt offer.

Så kom grundskolan. Uppväxt i en liten by. Det var väl redan känt och accepterat att jag var ett lätt byte. En av mobbarna från fritids hade vid det här laget flyttat men ersattes ganska snart av andra. Speciellt en som jag kände sedan tidigare genom våra föräldrar och som visste var mina svagheter låg. Det höll på i drygt åtta år. Varje dag fick jag av min omgivning veta antingen i direkta ordalag att jag inte var värd något eller genom andras accepterande av vad jag utsattes för. Några gånger blev det handgripligheter såsom när jag blev upptryckt mot väggen och mitt huvud dunkades in i den hårda stenväggen upprepade gånger. Eller när jag glad över att ha fått hängande örhängen fick ett avslitet i kön till matsalen. Eller så var det som det var oftast, att verbalt visa att jag inte hade något värde. En händelse som följer med idag 35 år senare är när de hade stängt och höll för dörren in till korridoren och jag var ensam i trapphuset. Försökte gömma mig bakom ett skåp som stod på avsatsen. Hånades, blev uttittad, ”kom och titta på apan, den gömmer sig där bakom”.
Åtta år gick, rädd varje dag att träffa den här gruppen av människor. Mer och mer nedtryckt varje dag. Du är inget värd. Både i skolan och på fritiden. Hur håller jag mig undan. Hur syns jag minst. Hur liten kan jag bli.

Skolan visade inget intresse. Av mina föräldrar har jag fått veta senare att skolan tyckte att varken de eller mina föräldrar skulle ta någon notis av det hela, då skulle det nog sluta. Dö bort. Jag å andra sidan trodde jag var helt ensam, att det var okej att hacka på mig, att jag inte var värd mer… Hur kunde ingen se vad som hände? Eller såg dem men inte brydde sig för det var ju vara jag?

Jag hade några nära vänner under åren. Jag tyckte nog synd om dem som behövde dras med mig, jag var ju inte som andra, det var ju något konstigt med mig. Måste vara något riktigt fel på mig. Men jag höll hårt i dem. De var mina riktiga vänner!

Så kom gymnasiet. Helt nya bekantskaper. Flyttade från byn. Jag fick vara en tjej bland alla andra. Men i bakhuvudet visste jag ju, jag är mindre värd. Akta dig så det inte händer igen! Akta dig för att ta plats för då kanske de ser dig och helvetet börjar om igen. Jag klarar inte tre år till…

Den bristen på självförtroende och självkänsla följde mig länge. Jag är ingen. Jag är mindre värd. Det är något fel på mig men jag vet inte vad. Visste jag vad skulle jag kanske kunna ändra på mig.

Idag är jag över 40. Trivs med mitt liv. Tycker att jag har det bra. Är nöjd med hur min framtid utstakades. Är stark(are). Sista tio åren har jag sakta lämnat känslan av inget värde bakom mig. Eller nej, jag har intalat mig att jag är bra. Jag har ett värde. Jag är ingen apa i bur man kan skratta åt och peka på. Men 35 år senare bor det till trots ändå ett litet gnagande någonstans långt långt inne. Jag är nog inte som andra. Jag är kanske inte lika mycket värd. Men idag vet jag och känner inombords att något litet värde har jag i alla fall. Så vem vet, kanske om ytterligare 35 år kan jag hålla huvudet högt på riktigt – och ha lämnat även det lilla gnagandet, det lilla tvivlet bakom mig.