Bara att läsa om allas historier gör att jag får ont i magen själv.
Jag har blivit mobbad ända sen grundskolan började och hela vägen upp till 1a året på gymnasiet.
Varför vet jag inte, jag har inte gjort nån illa och jag ville inget annat än att få ha en bästis, men det hade jag inte – jag hade mina bästisar hemma, mina fantasier.
Jag vet inte hur många gånger jag har velat ta livet av mig bara för att ”visa de jävlarna” hur illa de gjort mig, att jag inte orkade längre.
Otaliga nätter har jag somnat gråtande, bara önskat att jag inte skulle vakna nåt mer, men jag vågade aldrig ta steget att ta livet av mig.
Jag var rödhårig, det var därför de hackade på mig.
Jag bara stod utanför dörren när man var tvungen att gå på rast – jag hatade allt vad raster hette, gymnastiken var ett helvete, jag har inte varit med på gymnastiken alls utan har styrketräning, men inte blev jag större eller starkare för det – då blev jag mer mobbad för att jag hade ”specialgymnastik”.
I sexan blev jag kallad för bog och sen hängde det med hela vägen till 1a året på gymnasiet.
När jag bytte klass på gymnasiet så blev det lugnt, jag fick kompisar, jag blev helt plötsligt med i ”gänget”, jag blommade upp, jag kände mig starkare, blev populär helt plötsligt och jag älskade skolan.

Men än idag så hör jag deras röster, alla slag och sparkar, knuffar, dunkar och nedtryckningar i toalettstolar. Alla gånger de bundit fast min jacka på nåt sätt så jag fick uppehålla bussen för att kunna knyta upp alla snören och komma av bussen.
Men än idag så får jag höra kommentarer, ”den bögjäveln”, men vad är det jag har gjort er?
Jag bara undrar … vad har jag gjort er för ont?
Ingenting