Jag har hela mitt liv ansett att de där åren mellan årskurs 1-4 på skolan var mobbing, jag fick utstå sparkar, slag, glåpord, utfrysning, knuffar, sönder rivna kläder, hjärnskakning, armbrott ect ect.. listan kan göras lång.. I årskurs tre fick jag nog och började prata hemma. det ledde såklart inte till något alls till en början men efter samtal med lärare, förälder och elever så stod de klart att här kan jag inte gå kvar. så när årskurs 4 var slut så fick jag börja på en ny skola, årskurs 5 var som en dröm..

Men så nu många år senare började jag på universitetet, självförtroendet var sedan länge förstört men jag har kämpat i många år för att få de tillbaka men än idag är de inte helt tillbaka. Så min första termin var kämpig mentalt men jag fixade den. Började nu min andra termin och stelnade till, där i klassrummet satt en av mina gamla plågoandar. jag visste inte vart jag skulle ta vägen, hade h*n upptäckt mig? jag valde dock att sätta mig och lyssna på föreläsningen, sedan gick jag raka vägen hem och sökte en ny kurs.. jag måste bort. jag blev antagen.. men så kände jag varför ska jag byta för? varför ska jag ständigt behöva akta mig för dessa människor. Så nej jag stannade kvar, i måndags konfronterade jag personen i fråga. H’n hade samma inställning som i lågstadiet, dem hade inte gjort något alls de berodde helt på mig att jag var bråk, sökte konflikter och var allmänt känslig. De här är bara inte sant, tänkte jag men så släppte jag de. Men en klump i magen satt kvar.. jag ville faktiskt ha en ursäkt men även jag insåg att de kommer jag inte få.
Dock hände de en grej på lektionen igår (fredag) vi har bara lektioner måndagar och fredagar. Och i fredags var h*n inte där… trots att de var ett obligatoriskt moment. Självklart undrar jag om de berodde på min konfrontation, hade jag rätt och h*n hade fel. hade dem varit elaka emot mig och h*n dåliga samvete nu jagat ikapp och personen valt att kliva av kursen. Att jag är stark nu och h*n kände de och skäms?
De återstår att se kanske de bara var en tillfällighet. men de väckte en känsla av seger hos mig, vem vet kanske jag nu 20 år senare fått min revansch