Det här är en tid i mitt liv jag helst glömmer men ändå vill dela med mig av till omvärlden för att förhoppningsvis visa för andra att de inte är ensamma.
Jag vet själv hur känslan av ensamhet är när man önskar att någon brydde sig fast alla bara stod och såg på. Jag önskade jag hade någon som tog mig i försvar istället för att säga ”bry dig inte om dem.” Men det är lättare sagt än gjort. Teori låter alltid bättre än resultatet och det omfattande tunga långa arbetet i praktiken. Det är en ork du inte besitter så länge som du är i det. Alla behöver en skyddsängel. Det vet jag nu. Det hade jag velat ha.

Under hela mellanstadiet och högstadiet var dagarna nästan likadana. Enda skillnaden var att mobbingen eskalerade ju längre upp på högstadiet jag kom. Från att ha klasskamrater på halsen dagligen, blev det delar av skolan på högstadiet när vi alla bytte skola och lärde känna andra elever i andra klasser. Varje dag ringde jag till mammas jobb ”snälla får jag gå hem jag vill inge mer”. Det var rim om mig och mitt namn, det var kränkningar om hur ful och värdelös jag var, de bröt sig in i mitt skåp, stal från mig, skyllde på mig, aggressiva beteenden så som hets mot mig, slag, jakt. Fisar och rapar rakt i ansiktet. De låtsades att spy när de kom i närheten av mig. De ljög för mig och lurade mig. De slängde mina ytterkläder i toan och spottade på mig och skrattade. De spred rykten och frös mig ute. Jag skrek och de fortsatte. Jag var rädd varje dag i skolan. varje dag var en kamp för överlevnad och att stoppa sig själv från att inte avsluta livet. Under denna tid försökte jag få hjälp från rektorn och från lärare men ingen ville lyssna. Ingen tog tag i det. Samtidigt kände jag att jag inte ville ta upp det med någon när jag märkte vilken ignorerande respons jag fick. Mamma försökte hjälpa till men inget förändrades. Ju mer jag insåg att inget skulle förändras desto mer slöt jag in mig och stängde mig borta från omvärlden. Det spelade ju ingen roll längre enligt mig. Jag var ju bara luft och en slagpåse utan betydelse, samtidigt så skämdes jag ju för att vara mobbad eftersom att jag inte vill vara det och undrade vad jag hade gjort för fel för att hamna där. Och jag kunde inte bli av med det. Varför jag? var frågan jag ofta ställde o grät till.

När vi äntligen fick nya klasser på gymnasiet fanns de fortfarande på skolan och fortsatte. De hetsade och skrek. Som tur var hade jag några som backade upp mig och tog mig i försvar. Det fortsatte även inom idrotten när jag frystes ute från laget pga att tränaren stod på deras sida. Allt jag ville var att få dem att sluta och lämna mig ifred. När de var själva, var o en, försökte de vara snälla, men jag flydde och ville inte höra. För jag visste inte vad som var sant. Det var att föra mig bakom ljuset. Jag minns så väl en gång när en av dem fick för sig att säga högt inför alla att han tyckte jag var söt. Jag grät och bara bad honom att sluta.

Att vara mobbad sätter spår. För vissa tar livet slut för att de inte orkar stå ut, jag stod knappt ut. Jag ville bara försvinna och kämpade mig igenom skolan men med dagliga tårar, ångest och smärta. Dagliga samtal till mammas jobb om att få gå hem. Det är idag 5år sedan jag slutade gymnasiet. 2 har bett om ursäkt men det jagar mig än i minnet. Det är känslor jag fortfarande bearbetar och försöker att hantera. Jag kan inte säga att det är lätt och jag kan inte säga att alla kuratorsamtal genom åren har hjälpt till fullo, men jag är på väg och jag är medveten om att det kommer att ta tid. Men jag har vunnit något de inte har eller hade – Styrka att vara Jag, Styrka att veta vem jag är och att jag aldrig gjorde något fel. Det berodde inte på mig utan Deras svaghet.
Deras fel.
Inte mitt.
Det vet jag idag och jag är stolt över den jag är.
Idag kan ingen nå mig
Idag är jag, Jag