Under högstadiet såg jag en skolkamrat bli mobbad varje dag. Hon gick i min parallellklass och var annorlunda. Hon hade annorlunda kläder, intressen och var oerhört smart. Tyvärr så gjorde detta att hon blev utsatt. Det var tjejerna på skolan som var värst, killarna sa elaka saker och hånade henne. Men tjejerna frös ut henne, psykade henne genom att säga saker som att: ”gör du det här så får du vara med oss sen” och sedan: ”hur kan du göra sådär, du är en idiot!” De kastade en dildo efter henne och tryckte upp den i ansiktet på henne. De hånade henne genom att fälla henne i korridoren och jag minns på idrotten när man skulle byta om så kommenterade de hennes kropp och hygien och skrattade högt åt henne.
Jag glömmer aldrig den dagen när hon gick till lärarrummet och grät och sa att hon inte orkar mer, vill inte leva längre och hatar skolan. Jag och mina vänner stod en bit bort och blev totalt chockade när lärarna (som mycket väl visste om vad som pågick) sa till henne: ”Det finns ju inget vi kan göra tyvärr. Vi kan ju inte flytta på en hel klass. Det är väl bara att du byter till en annan skola helt enkelt”. Innan detta hände så hade jag och mina vänner, som var unga och rädda, inte vågat göra något. Men något inom oss tände till när vi hörde lärarnas svar och efter det försökte vi att vara med den här tjejen på rasterna. Vi kunde inte sätta stopp för allt, men vi gjorde så gott vi kunde. Tyvärr var detta i nian och hon hade då redan fått utstå nästan tre års helvete.