När alla andra ser ett problem och släpper lite på gasen, gör Kyle Busch tvärtom. Han ser luckor där det inte finns några och närkraschen är ett faktum ber han lite försiktigt om ursäkt.

Det var vid omstarten på varv 175 som Dale Earnhardt Jr eller Kurt Busch spann lite som det hände. Hade Kyle bara gjort som de andra, hade inte Martin Truex Jr, Jeff Burton, David Ragan och Kevin Harvick kunnat fortsätta och David Reutimann, Brian Vickers, David Ragan och Casey Mears haft hela bilar.      Martin Truex Jr reagerade hårdast och fejkade ett hjälmkast mot Kyle när han körde förbi. Det är trist att se Kyles blandade show – ena studen kör han som en Gud, en annan som en idiot och däremellan uppför han sig som en bortskämd snorunge. Har han ingen som kan säga åt honom?

Vem som vann? Joe Logano utsågs som vinnare efter att ha stannat ute med 2 centiliter bensin i tanken vid det sista gulflaggstillfället som kom p.g.a. regn. Det utvecklades till en rödflagg och lite senare ansågs racet kört.

I mina ögon borde vinsten och pokalen gå till Greg Zipadelli – Joe Loganos Crew chief – som bestämde hur man skulle göra. Jag HATAR kombinationen regn och NASCAR!

Nu ser vi fram mot Daytona på lördag kväll/natt!

När Dodge för en del år sedan bestämde sig för att göra comeback i NASCAR Sprint Cup, valde man Ray Evernham som teamledare med stor ekonomisk backning. Evernham hade ju i det läget haft stora framgångar som Crew chief för #24 och Jeff Gordon, så han var ett självklart val. Här skulle vinnas på söndagen och säljas på måndagen!

Nu var det inte riktigt SÅ enkelt, men Evernham klarade sig hyggligt i alla fall. När han började känna att det var mer administration än racing, slocknade lusten och han tog in partnern George Gillette. 

Framgångarna uteblev i alla fall och Evernham tröttnade.

Ett konglomerat från storstan hinkade i mer pengar och man köpte det som var kvar av Petty Enterprises, som fört en tynande tillvaro de senaste 10 – 15 åren. Vips – så hade man ett storteam som bytte namn till Richard Petty Motorsports! Själva Kung Richard tillför inte så mycket mer än själva namnet och det ger naturligtvis fördelar rent marknadsmässigt – karl´n är ju en legend med sina 200 segrar och 7 mästerskap!

Men – vart är man på väg?

Med förare som #9 Kasey Kahne, #19 Elliott Sadler, #43 Reed Sorensen och #44 A.J. Allmendinger har man ju ett stadigt tag om mitten av fältet men ingen riktig stjärnförare. Stödet från Dodge minskar och sponsorerna står ju inte direkt på kö längre, så att de kommer fortsätta med 4 förare känns inte verklighetsbaserat. Dessutom pratar dom med vilken biltillverkare som helst, så kopplingen Dodge/Petty verkar inte vara värd något heller. Petty själv blir 82 år gammal på tosdag nästa vecka och verkar mer och mer vilsen.

Frågan är väl egentligen hur länge man kommer hålla ut…

In order to finish first, you have to finish.

Efter en mästerlig avslutning, utan ett enda misstag, tog Kasey Kahne målflaggan i Toyota/Scave Mart 350 på Infineon Raceway i Kalifornien.

Inte ens han själv hade en tanke åt det hållet efter mediokra resultat på roadcourses hittills i karriären – men smart depåstrategi och snygg, mjuk körning gjorde susen. Det hände mycket under racet och många förare var uppenbarligen överoptimistiska när det gällde sin bromsförmåga. Jag tänker närmast på Boris Said (som verkar ha tränats av Kamikazepiloter) och Kyle Busch, som tillsammans förstörde dagen för minst 5 andra förare genom sina dumdristiga körningar.

En positiv upplevelse var det att följa Marcos Ambrose´s uppkörning från sista plats till tredje (han kvalade i topp men sköt sin motor och därmed tvingad att starta sist). Det var en formidabel uppvisning i hur man ska köra på en roadcourse full av stora, amerikanska bilar med tuffa förare. Det räckte inte hela vägen men han var nog ganska nöjd ändå.

Tony ”The Tiger” Stewart utökade sin ledning i Sprint Cup genom en perfekt andraplats och fortsätter det så här med bra resultat på alla slags banor är han en given favorit till mästerskapet.

Att vi fick in Niclas Jönsson/Ricardo Zonta på en finfin andraplats i Grand-Amracet på Mid-Ohio i lördags gör ju inte helgen sämre, direkt.

WOW! Aftonbladet m.fl. har uppmärksammat NASCAR i Mexico! Kul, om det hade varit av andra anledningar. Föraren Carlos Pardo avled nämligen efter en krasch – som man för säkerhets skull visar på video – naturligtvis inklusive slow motion-repriser.

Att ALDRIG ens ha nämnt serien med ett ord och sedan skriva en artikel efter ett dödsfall är lika värdigt som att vara en hyena. Hur kan en idrottsgren som funnits i årtionden och aldrig uppmärksammats bli intressant på grund av ett dödsfall? 

Det här har varit ett fenomen i svenska media under många år men jag trodde i min enfald att det var på väg att bli bättre. Vi får väl hoppas på att det börjar brinna i en NASCAR Sprint Cup-bil så att världens näst största motorsport får lite mer uppmärksamhet.

I helgen som kommer blir det inte bara dans runt stången – NASCAR Sprint Cup är på Infineon Raceway i Sonoma, Kalifornien för att svänga åt BÅDA hållen! Det kommer att bli kul, speciellt eftersom det finns en del av de ordinarie förarna som är bra och flera som är dåliga på road-course racing. Dessutom kommer ett flertal SPECIALISTER på road-courses ersätta ordinarie förare och kanske ”kvala ut” andra. 

Vi är snart halvvägs in i serien och det börjar verkligen dra ihop som för dem som inte har säkrat en plats bland de 12 främsta. Jag tänker närmast på Dale Earnhardt Jr, vars chanser att vara med i The Chase verkar försvinna över horisonten, trots bytet av Crew chief. Fortfarande finns ju en teoretisk chans, men…

Go Fast – Turn Left (and right)!

Mark ”The Kid” Martin vann igen!

Den här gången var det på Michigan, som sällan bjudit på så´n spänning som under de sista varven av Lifelock 400. Längst fram låg Jimmie Johnson, vars Crewchief Chad Knaus var SÄKER på att tvåan Greg Biffles tank snart var tom och det skulle bli en enkel seger. Tvåan Biffle KANSKE hade soppa kvar föra alla varv. Och trea låg Mark Martin, som såg som enda chans att köra ekonomiskt och spara bensin.

Med ETT varv kvar får Jimmie Johnson soppatorsk och Greg Biffle kör jublande förbi – bara för att själv få slut på soppa! Då kommer Mark Martin tuffande förbi och tar målflaggan – precis som sköldpaddan och haren (inga andra jämförelser)! Martins erfarenhhet och hans Crewchief Allan Gustafsons smartness är en RIKTIGT bra kombination. Det gick inte att ta miste på Mark Martins glädje i Victory Lane och av allt att döma så blir han bara yngre och yngre för varje vinst – och är nu åtta i Cupen, på god väg att säkra en plats i The Chase och ha chans att ta hem ett mästerskap.

Way to go, Mark!

Jag kan bara inte släppa det som Kyle Busch gjorde efter segern i Nationwideserien i Nashville förra helgen!

Han fick ju en handmålad Gibson Les Paul-gitarr som trofé och inför bland andra konstnären Sam Bass slog Kyle sönder gitarren på känt hårdrocksmanér. 150 timmars arbete förstört på 30 sekunder! Att vara så respektlös mot en hårt jobbande konstnär är ett dj-la sätt!

Rockartister slår ju sönder sina egna gitarrer efter en konsert, så det går ju inte riktigt att jämföra…  Kyle kom med en riktigt lam efterkonstruktion – han ville dela med sig av trofén till alla teammedlemmar – och det var ju nästan ÄNNU värre att höra sån´t skitsnack.

Sam Bass försökte hålla god min när Kyle sa att han skulle ”beställa” 2 gitarrer till – en till sig själv och en till sin Crewchief. Jag tror nog det krävs mer än en ”beställning” för att Sam Bass ska lägga 2×150 timmar TILL på troféer till en omogen, egotrippad och bortskämd gnällspik.

Att Kyle kommer gå till NASCAR-historien som en av de bästa förarna tror jag fortfarande, men det kommer alltid sitta en svart skitprick vid hans namn.

Frågan är vad han ska hitta på härnäst för att få publiken att tycka ÄNNU MER illa om honom..?

Race i Michigan i helgen som kommer – blir det spännande där för en gångs skull?

Go Fast – Turn Left!

Det blev en underbar helg för många – inte minst för mig själv!

Först ner till Göteborg och stadsracet. Jag koncentrerade mig naturligtvis på Camaro Cup och fick se två perfekta heat på fredagen och lördagen. Ungtupparna visade verkligen framfötterna och det hela blev en PR-succé för Camaro Cup!

Se´n hem till Stockholm och 6-timmars GrandAm från läckra Watkins Glen. ”Vår egen” Niclas Jönsson körde verkligen bra och det var kul att se hans respektlösa (men schyssta) framfart under uppkörningarna. Tyvärr gick bakvingen av (?!) och man fastnade i depån lite för länge för att det skulle bli ännu en pallplats. En sjätteplats är ändå ett bra resultat! Nu till helgen ska Niclas till LeMans för 24-timmars och det sk bli spännande att se hur det går.

NASCAR Sprint Cup körde på Pocono – ni vet, den där triangelformade banan – i söndags. Först såg Jimmie Johnson ut att bli dominant men Carl Edwards tog över och ledde merparten av racet. Vid sista depåstoppet kom Tony Stewart ut aaaaaningen före Edwards och kunde hålla förstaplatsen över mållinjen, trots stoooor risk för soppatorsk. Edwards klarade andraplatsen på ångor medan Jimmie Johnson fick slut på bensin i näst sista kurvan…

Tony Stewart har alltså vunnit en Cup-seger med det nya teamet – redan! Bra gjort! Att team- kompisen Ryan Newman kammade hem femteplatsen var ordentlig grädde på moset.

Nästa race går i Michigan på söndag.

See ya then!

Vilken härlig racehelg vi kommer få! Först blir det STCC med bl.a Camaro Cup – stadsrace mellan tighta, hårda murar både fredag och lördag! Viasat Motor direktsänder på lördag och jag kommenterar Camaro Cup och gör en del intervjuer på plats. Jag missade stadsloppet förra året, så det ska bli väldigt kul att få vara med i år. På nära håll, dessutom!

Se´n är det bråttom! In i bilen för en snabb färd tillbaka mot Stockholm (hoppas att trafikpolisen sitter och tittar på TV…) och 6-timmars GrandAm-race från Watkins Glen. Viasat Motor direktsänder mellan 20.00 – 02.30 och jag kommenterar. Vi hoppas väl alla på ett nytt kanonresultat av Niclas Jönsson och Ricardo Zonta? Watkins Glen är ju också en läcker bana med nivåskillnader och spännande kurvor. 

Raskt hem och vila lite – se´n är det dags att förbereda sig på NASCAR Sprint Cup-racet från Pocono som vi direktsänder från 19.30 till målgång – och jag kommenterar, såklart! Du kommer väl ihåg Pocono – den mycket speciella, triangelformade banan som ofta bjuder på oväntade resultat.

Vem som vinner? Tjaaa – jag tror det blir Tony Stewart den här gången!

Go Fast – Turn Left (and right)!

Jimmie Johnson får en välförtjänt CocaCola-mössa (!?) efter en otroligt rafflande avslutning på Autism Speaks 400 på Dover International Speedway – The Monster Mile! För Johnson var det The Monster Smile nästan hela vägen, eftersom han dominerade stort och hade flera sekunder ner till tvåan (oavsett vem det råkade vara) hela racet. Åtminstone fram till det sista depåbesöket…

Det var som om någon skrivit ett thriller-manus. ALLTING hade gått som smort – inklusive depåbesöken – fram till varv 373. DÅ schabblades det EN ANING vid bytet av vänster framhjul och Jimmie kom ut som åtta, med många varvade bilar och sju bilar på ledarvarvet framför sig. Darrell Waltrip var bergsäker – ”Han grejar ALDRIG det här!” men Johnson passerade bil efter bil och med sju varv kvar hade han ”bara” en snabb Tony Stewart framför sig. Tony kan verkligen göra en Impala SS B-R-E-D men på näst sista varvet gick det inte längre – Jimmie Johnson körde förbi Stewart och korsade mållinjen först inför 130.000 stående fans.

Snacka om värdig vinnare!

Kul att se att bytet av Crewchief i #88 med Dale Earnhardt Jr bakom ratten verkade fungera och att alla involverade var nöjda.

Nästa race är Pocono 500 på söndag men innan dess har vi STCC med Camaro Cup live från Göteborg på lördag, GrandAm från Watkins Glen på lördag kväll och IndyCar från Texas på natten mot söndag.

Wow!