Med 192 poäng tillgodo på tvåan Jimmie Johnson, är det dags för Tony Stewart att försvara sin Pocono-vinst från i våras.

Då startade han från 43:e plats – och vann. Vem eller vad kan stoppa honom nu?Det var hans första vinst som ägare/förare i det nya teamet och sen dess har det ju varit en dans på rosor för Smoke.

Att Jimmie Johnson vinner och hela tiden gör bra resultat uppmärksammas inte så mycket – det är mer ”som det ska vara”. Kul för Johnson/Knaus men lite trist för oss andra. Det behövs förändring i toppen och publiken gillar ju inte när det går FÖR bra för bågon – oavsett vem. Skulle Jimmie Johnson vinna ett 4:e mästerskap på raken, tror jag att det blir en del burop för honom också…

Om Stewart skulle hålla hela vägen fram till finalen i Homestead, blir det nog tvärtom – han blir allas älskling. Och varför inte?

Deep Purple får väl skriva ny text till låten – Smoke on the Tarmac.

Äntligen såg det ut som om mitt vinnartips skulle hålla. Juan Pablo Montoya hade legat i komfortabel ledning i princip hela racet och vinsten var bara ett depåstopp borta.

Då kör han för fort i depån! Hastighetsbegränsningen är 55 mph men man har ”gett” förarna ytterligare 5 mph som en liten buffert. NASCAR mäter hastigheten på 8 ställen längs pit road och Montoya mättes till 60.11 och 60.06 mph. En futtig mph kostade honom segern och han slutade på elfte plats istället för att spruta läsk eller dricka mjölk i Winners Circle på världens mest kända racebana. Vilken besvikelse! Han ska i alla fall ha en eloge för att vara så samlad vid intervjun efter målgången…

Mitt andra tips var Dale Earnhardt Jr, som hade ett ovanligt bra race på gång och hade legat på  top 10 hela racet. NU kanske det var dags? Nehej – han övervarvade och sköt sin motor samtidigt som Montoya över radion svor på sina barns naman att han inte kört för fort.

Slutsats: Fråga ALDRIG mig om tips. ALDRIG.

Mark Martin var den som legat bakom Montoya hela tiden och nu var det väl han som skulle vinna – från pole position. Nehejdå. Jimmie Johnson tog sig förbi strax efter sista omstarten och trots tappra försök lyckades Martin inte köra förbi. Jimmie Johnson vann Brickyard 400 för tredje gången.

Trots allt får man väl utnämna Montoya till den moraliske segraren…

Kyle Busch är en gåta. Han totaldominerar Nationwide Series med vinster och andraplatser medan djukdykningarna i Sprint Cup blir allt vanligare – trots att han kör för samma team med samma resurser.
I helgen vann Kyle igen – den här gången Dodge Dealers 250 på Gateway i Illinois.
5 vinster, 12 top 5 och 15 top 10-placeringar så här långt gör att han leder med hela 212 poäng före Carl Edwards.

Vad är det då som gör skillnaden? Naturligtvis är motståndet inte riktigt lika hårt i Nationwide men de flesta i toppen kör också Sprint Cup.
Materialet? Det är ju samma förutsättningar för honom i Sprint Cup. Teamet? Samma sak där.
Jag tror att det kan ha med Kyle själv att göra – att pressen blir lite för stor i Sprint Cup och att han ”överpresterar” och blir gnällig när det inte går lika bra som i Nationwide.
Kort sagt, jag tror bara att det handlar om mognad. OM Kyle tar det lite lugnare, blir lite mer ödmjuk och mognar en aning, så tror jag att han kommer bli en av de största genom tiderna.

Det var ju ett GrandAm-race i söndags också – den här gången från Barber Motorsport Park i Birmingham, Alabama. Vilken underbar anläggning! Mitt i den amerikanska södern fick vi se ett mycket spännande race – där vinnarna i både DP- och GT-klasserna körde med mullrande Pontiac V8:or! Läckert!

I helgen blir det Tegelbana!

Så här års brukar Silly Season – när alla förare och team börjar röra på sig – men hittills har det varit ganska lugnt. 

Vi vet ju att Martin Truex Jr byter från Earnhardt/Ganasi till Michael Waltrip Racing, där han kommer att ratta en Toyota med #56 från och med Daytona i februari.

Snacket gick ju att Michael Waltrip själv skulle kliva ur till förmån för Truex Jr men han vill ”trappa ner” och köra ett antal race nästa år också.

Det senaste namnet som kommit upp är Kevin Harvick, som fick förtroendet av Richard Childress Racing att ta över Dale Earnhardt´s bil efter hans dödskrasch. Nu har Harvick sagt att han vill röra på sig och då företrädesvis till Stewart/Haas och deras förmodade tredje bil. Nu är det så att RCR har kontrakt med Harvick och Shell/pennzoil för 2010, så Childress håller honom kvar ett år till. Frågan är väl hur motiverad en förare är som VILL vara någon annan stans. Det har ju inte gått så bra hittills i år efter de två första vinsterna – Harvick ligger på en 25:e plats så här långt. Lola…lojo..lojati…jolal…lojalitet?

Brad Keselowski, som vann Talladega-racet, har ju varit given Sprint Cup-styrning hos JR Motorsports eller Hendrick, har fått fler valmöjligheter. David Stremme i Penskeforden #12 har ju inte direkt lyckats i år och nu är plötsligt Keselowski het som ny förare. Hallå! Vart tog lojaliteten vägen?

Joe Gibbs Racing ska expandera till 4 bilar. David Gilliland är den förare som förväntas sitta i JGR-Toyotan #02 med spons från Farm Bureau. Grattis, JGR, till att ha landat en storsponsor i dessa tider! 

Och – Danica Patrick från IRL har varit och hälsat på hos Stewart Haas Racing. Hmmm…

Go Fast – Turn Silly!

Mark Martins var totalt dominant på Chicagoland – han ledde  nästan hela racet – och dessutom körde han inte ens för fullt emellanåt!

Kyle Busch, som försökte döda sin bil (övervarva med flit) för att slippa köra ”skiten”, lyckades till slut döda den på varv 260 – vilket ledde till den sista gulflaggan.

”De andras” (de som låg främst) ivriga klantighet vid sista omstarten som gjorde att Martin
kunde återta ledningen är värd att nämna – Jimmie Johnson verkade ha det hela under kontroll men fick ”hjälp” av Denny Hamlin och då sprack det – för båda två. Jeff Gordon försökte hänga på Martin (med 24 varv nyare däck) men det fanns inte en chans. Däremot fick de båda OCH en lycklig familj fans VARSIN MILJON DOLLAR eftersom racesponsorn LifeLock utmanat Martin och Gordon att upprepa resultatet från Michigan. Till osannolika odds lyckdes dom och LifeLock fick betala ut 3 miljoner dollar extra.

Trots att Carl Edwards hade ett broderat märke från Swedish NASCAR Fans i overallfickan blev det inte hans första vinst för året. Han hade ett sånt märke i fickan senst han vann – på Homestead i november förra året.

Hel osannolikt är väl också att Mark Martin, 50 år, är på väg mot en mycket möjlig mästerskapstitel i år. Go for it, Mark!

Inför helgens race på Chicagoland Speedway är det tjurigt längst fram. Brian Vickers har pole position och han flankeras av teamkompisen Scott Speed – nästan 2 tiondelar långsammare.

Resten av fältet skiljs av mindre än 7 tiondelar, vilket borgar för bra, tät racing! På Chicagoland slipper vi restriktorplattor, så det lutar åt ett bra race på en snabb bana.

Kyle Busch öppnade munnen igår – för första gången after finalsmällen på Daytona. Han tycker att han blev bortkraschad av Tony Stewart medan ALLA andra tycker tvärtom. OM de två hamnar nära varandra på banan igen lär vi få se om Kyle vill hämnas. Det kommer nog ta en stund i alla falla, eftersom Kyle startar på 6:e och Tony på 32:a plats.

Den STOOORA nyheten som Michael Waltrip Racing släppte den 7 juli var inte SÅÅÅ stor. Som väntat var det att Martin Truex Jr kommer att köra för teamet 2010. Han ska köra #56, medan Michael själv trappar ner i #55 och bara kör vissa race nästa år.

Welcome to Chicago!

Missa inte heller IndyCar från Birmingham, Alabama på söndag!

Efter att ha genomfört ett smart race under 159 varv av 160, gjorde Kyle Busch en fint för mycket. Han tog sig upp från andra plats (där han låg mest hela racet) till första med hjälp av teamkompisen Denny Hamlin och var på väg att vinna Coke Zero 400 för andra året i rad. Tony Stewart, som å sin sida legat på första plats mest hela racet, hade inte för avsikt att bli snuvad på vinsten på det viset. Han fintade omkörning på insidan, Kyle blockade, Tony bytte snabbt sida och fick in fronten på insidan, varpå Kyle försökte blocka – försent! Kyle svängde upp mot Tony som höll sin linje, de fick kontakt och The Big One var ett faktum.

Som om inte touchen med Tony och smällen in i muren vore nog, blev Kyle hårt påkörd bakifrån av Kasey Kahne, sladdade ner över banan och blev påkörd EN GÅNG TILL av Joey Logano! Kyle klättrade snabbt ur bilen och det var skönt att se honom oskadd – fysiskt. Psykiskt var det nog tvärtom – han var tvungen att eskorteras in i ambulansen av två funktionärer för den obligatoriska läkarkontrollen. Att han avböjde att kommentera för pressen har jag förståelse för den här gången…

Tony Stewart var lite moloken efter segern men ingen skyller smällen på honom. Jag tror inte ens att Kyle kommer göra det när han kommer ut ur trailern nån gång.

Som vanligt, alltså – stor underhållning, mycket raffel och fireworks på Daytona!

De flesta undrar säkert vad det är som gör att vissa förare kan krama ur det där allra, allra sista ur sin bil och köra ifrån de andra. 

Jag har kommit över material som avslöjar hemligheten som gör en vinnare!

Kolla in http://www.theonion.com/content/video/nascar_coach_reveals_winning

När alla har sett detta, kommer det bli trångt över mållnjen – jag lovar!

Snart är det dags för ett litet maraton för mig och Kyle Busch – vi ska båda köra GrandAm och NASCAR på Daytona – samma dag! Skillnaden är hårfin – han håller i ratten och jag i micken.

Allvarligt talat – det är en riktig bedrift av Kyle att köra bägge racen samma dag. Visserligen delar har körningen i GrandAm med Scott Speed men ändå!

Det blir en lång kväll/natt. GrandAm börjar 20.00 svensk tid och NASCAR 01.30. Sluttiden blir väl runt 05.30, så det är skönt att ha söndagen att ta till för lite vila.

Både innan och efter de här två racen är det Moto GP från Laguna Seca och på söndag IndyCar från Watkins Glen. Puh!

Go Fast – Turn Left!