Att Röda Korset inser att det gynnar alla parter att samarbete med NASCAR borde bilda lite skola även i Europa och Sverige. Racing kan inte bara ta in pengar utan borde också hjälpa bra organisationer som just Röda Korset, Barncancerfonden med flera. Barncancerfonden fick in en hel del bidrag via Camaro Cup på 90-talet, när föfrarna gick runt på läktarna och samlade in pengar i sina hjälmar. Det känns som det vore dags igen…

Annars kanske det mest är Juan Montoya som behöver hjälp 😉  (inga fler kommentarer)

Jack Roush har fått hjälp. Efter att ha varit pilot i sin andra flygkrasch har han flugits (!) till Mayokliniken i Minnesota för ansiktskirurgi. Han slog i ansiktet vid smällen som skedde under landning och det skulle inte förvåna mig om ”The Cat in the Hat” kommer att vara på plats i Pocono. Han verkar ju ha nio liv…

Denny Hamlin lär inte behöva mer hjälp på Pocono. Han lärde sig ju banan genom att köra den på Playstation och vann från pole position första gången han var där! Se´n dess har det blivit 3 vinster till, varav båda racen förra året. Han kan helt klart kalla sig ”King of Long Pond”.

Jeff Gordon har också 4 vinster här men glöden verkar ha slocknat. Att han VILL vinna är helt klart men tar han verkligen alla chanser att göra det? Med ytterligare ett barn på gång kanske det blir så att han börjar tänka mer och mer på riskerna…

Annars känns det som om Mark Martin borde vinna på ren uthållighet – han har kommit tvåa på Pocono hela 6 gånger och det här kanske är sista chansen…

Kör så det ryker!

Jamie McMurray tog hem ärofyllda ”The Triple Crown” åt Chip Ganassi genom ett starkt genomfört Brickyard 400. Men tankarna går till hans teamkompis Juan Montoya.

Montoya var helgens dominant på Indy. Han tog pole position och var snabbast på 2 av träningarna. Dessutom ledde han merparten av racet innan det blev dags för en sen gulflagg och depåbesök. Med 19 varv kvar bestämde sig hans crewchief Brian Pattie för att byta alla fyra medan de andra i täten bara bytte två däck. Det gjorde att Montoya kom ut på sjunde plats. I ett försök att köra upp sig fick han sladd och körde in i muren. Hårt. Dessutom tog han med sig en intet ont anande Dale Earnhardt Jr i smällen. 

Det var en mycket besviken Juan Montoya som sakta gick mot sitt motorhome och avböjde intervjuer. Brian Pattie tog på sig hela skulden men jag tror det saknade betydelse just då.

Vid nästa omstart ledde Kevin Harvick men Jamie McMurray tog över omgående – och tittade aldrig tillbaka. Han skaffade sig ett litet försprång som han inte släppte och korsade den tegelbelagda mållinjen som segrare och tillsammans med teamet fick han som tack kyssa The Brickyard.

Jimmie Johnson, som hade andra pole, började bra men se´n gick allt åt skogen. Det verkade som om varje depåbesök och varje justering bara gjorde bilen sämre och han slutade på 22:a plats. Hela Hendrickteamet får åka hem till Charlotte och utreda vad det är som inte stämmer. 

I helgen blir det Pocono – The Tricky Triangle – och mer svåra inställningar. Kul!

Dags att bege sig till historiska The Brickyard – Indianapolis Motor Speedway – banan som är en av världens äldsta och byggd redan 1909!

Banan är 2,5 mile lång men hade förmodligen varit ännu längre om man kunde köpt mer mark. Det gick i alla fall åt 3.200.000 tegelstenar för att täcka hela banan. Man har idag asfalterad NÄSTAN hela banan men sparat en yard vi mållinjen (brick-yard)…

The Brickyard är, trots den låga bankingen på 9 grader en snabb bana. Casey Mears håller rekordet med snittfarten 186.293 mph (298 km/t) och bredden inbjuder till omkörningar och spännande racing. Förra året vann Jimmie Johnson. Han vann också 2008 och 2006 och däremellan slog Tony Stewart till. Jeff Gordon har också fler vinster här – 4 stycken – och gemensamt för alla vinnare på The Brickyard är ett de rankar en vinst här bland det häftigaste man kan åstadkomma. 

Traditionen (startad av Dale Jarrett 1996) är att kyssa tegelstenarna efter vinst och det ska bli intressant att se vilket team som visar rumpan i år…

NASCAR har beslutat att straffa Carl Edwards för hans avsiktliga påkörning av Brad Keselowski i Nationwideracet förra veckan. Carl blir av med 60 poäng och 25.000 dollar samt får ”villkorligt med övervakning”. I mitt tycke är det alldeles för lindrigt. Hoppas att fejden mellan de två är över nu – annars har ju Brads pappa lovat att ta på sig raceoverallen och ”skipa rättvisa” på banan…

Mot Indy!

Så var det dags igen – Carl Edwards petade till Brad Keselowski på sista varvet av Nationwideracet Missouri-Illinois Dodge Dealers 250 på Gateway International Raceway i Madison.

Den här gången känns det som om måttet är rågat. Carl sa själv att han gjorde vad han måste för att vinna. Om det berättigar till att äventyra andras liv är det något som inte stämmer. Visserligen petade Brad på Carl varvet innan men så fort det är omvänt verkar allt gå åt h-e. Brad tappade kontrollen av sin bil, körde rakt in i den inre muren och blev sedan T-bonad av flera andra och en masskrasch var ett faktum.

Brad Keselowskis farsa sa att han funderade på att börja köra igen bara för att utkräva rättvisa/hämnd för att Carl gjort… Han kan inte längre stå bredvid och se på när någon upprepade gånger försöker ta livet av hans son. Lite hårt kanske men jag förstår honom.

På tisdagar brukar ju NASCAR ha möten om den gågna helgens race och utdöma bestraffningar. Hoppas att de sätter stopp för Carls alltför tuffa körning och att de bromsar fejden mellan de två – risken är ju annars att Brad hämnas och någonting hemskt händer…

Brad själv var ganska samlad direkt efter smällen och förutspådde (ganska exakt) vad Carl skulle säga i följande intervjuer. Han SÅG inte så hämndlysten ut i alla fall… Vi får väl se i helgen som kommer. 

Det sista varvet finns att se på www.nascar.com för dig som vill bilda dig en egen uppfattning.

See ya at Indy!

Nästa års tävlingskalender kommer att – till största delen – se ut som årets. Några förändringar lär det bli, som t.ex. ett race på Kentucky och ett andra race på Kansas. Kentucky är väl en sak, men att lägga ett andra race på en av de tråkigaste banorna – Kansas – är förbluffande. Bara för att någon (ISC eller SM) väljer att bygga en bana på spekulation borde inte innebära att de läggs in i kalendern per automatik.

Det är ganska lätt att välja ut de tråkigaste banorna. Kansas, Chicagoland, Michigan och Auto Club får dom gärna stryka helt och hållet om jag får vara med och bestämma. Och att ta bort det ena racet av två på Darlington  borde vara straffbart!

Se´n gäller det ju också att passa in de olika racen på rätt årstid – förförra året hade vi ju SNÖ på Atlantas vårrace – och det var inte första gången! Regn är trist – men SNÖ är ett snäpp värre!

Det vore kanske kul att lägga in ett road course-race till och om jag får fortsätta vara med och bestämma borde avslutningsracet på säsongen köras på Daytona – inte Homestead/Miami med sin lilla publikkapacitet.

Hur NASCAR än väljer att lägga upp schemat för 2011 blir det med säkerhet en spännande säsong med många guldkorn – precis som den här säsongen varit. Tänk bara på Talladega och det senaste Daytona-racet!

Mot Indy nästa helg!

Rubriken ska sjungas med lite Sinatra-stuk ‚-) . Jättekul för David Reutimann att äntligen vinna ett race utan att behöva höra att han fick hjälp av regn. Han hängde med ganska bra under hela racet och var omöjlig att nå i avslutningen.

David har inte varit med så förskräckligt länge – han körde sitt första Cup-race 2005 och 2008 körde han sin första fulla säsong. Snittplaceringen ligger just nu runt 16:e men kommer säkert att gå uppåt. Hittills har ”ReutiTeuti” (som Darrell Waltrip kallar honom) i alla fall kört in närmare 13 miljoner dollar, så det går ingen ekonomisk nöd på honom…

Annars såg ju Lifelock.com 400 ut så här: Först dominerade Jimmie Johnson. Se´n dominerade Jamie McMurray, se´n dominerade Jeff Gordon lite grann och se´n vann David Reutimann. Thats it. Tyvärr blev det ytterligare ett mediokert race på Chicagoland och jag hoppas verkligen att man gör som på Las Vegas – ökar bankingen! Det gjorde Vegas till en spännande bana och det behövs sannerligen i ”The Mid-West” också.

INGET RACE I HELGEN!!! 🙁

Men om två veckor går Brickyard 400 på Indianapolis International Speedway av stapeln. Då ni!

Kör så det ryker!

Kommer du ihåg säsongsavslutningen 1992? Det var då Alan Kulwicki vann mästerskapet med futtiga 10 poäng över Bill Elliott. Dessutom var det samma dag som ”The King” Richard Petty körde sina sista riktiga varv i karriären. En häftig dag, alltså.

Vad inte så många uppmärksammade, var att en ung kille från Kalifornien gjorde entré i NASCARs högsta serie – med en taskig 31:a plats som resultat – något som skulle ändras ganska snart.

Jeff Gordon – a.k.a. ”The Kid”, ”Wonder Boy” etc. har vuxit upp och gjort historia. Nu till helgen kör ynglingen REDAN sitt 600:e racei högsta divisionen! Gordon ligger 6:a på listan över de allra flesta vinsterna – 82 gånger har han varit först över mållinjen! Lite fler imponerande siffror: 68 pole positions, 272 top 5 och 371 top 10-placeringar! Vilken hävert! Nu var det dock en stund se´n han fick motta hyllningarna i Winners Circle och frustrationen bygger på. Han kanske lyckas nu i helgen – även om det inte direkt är Jeff Gordons favoritbana?

Jimmie Johnson (och hans fru Chandra) har äntligen fått barn! Det blev en tjej och eftersom hon föddes mitt i veckan kommer vi förmodligen se Jimmie i #48 som vanligt i helgen.

Mot Chicago!

Efter en tråkig regnförsening och en ganska lugn, städad första halvlek blev Pepsi 400 på Daytona ett riktigt firework – passande för Fourth of July!

Sällan har vi sett så många och så schyssta ledarbyten på Daytona som i lördags natt (47 stycken mellan 18 olika förare) men efter 100 varv var det som om alla förare fick horn under hjälmen. Trängningar, blockeringar och påkörningar stod som spön i backen och på varv 148 kom den – The Big One! Den stora, ofrånkomliga smällen som alltid på Daytona och Talladega. 18 bilar i samma smäll – däribland Jimmie Johnson…

De som drog nytta av detta var bland andra Dale Earnhardt Jr, som med en hårsmån undvek att bli inblandad. Kevin Harvick, som tidigt i racet var stark men som droppat ner genom fältet var plötsligt uppe i ledning igen och ingen kunde hota hans seger.

Den stora frågan kvarstår – hur i h-e kunde Kurt Busch bärga hem en 7:e plats efter att ha varit med i flera smällar och hade en bil som ingen folkraceförare skulle ge 5.000:- för?

Dale Jr har ryckt upp sig och har nu tagit sig in bland den 12 främsta som får vara med i The Chase. Nu gäller det att göra jämna, bra resultat för att stanna kvar däruppe.

It’s 106 miles to Chicago, we got a tank of gas, half a pack of cigarettes, it’s dark, and we’re wearing sunglasses. 
Hit it. 

Smaka på ordet. Daytona. Så fullt av betydelser. För mig betyder det fart. Hög fart. Och stället där historiens tideräkning egentligen börjar – 1960. Innan dess var världen tyst, långsam och grå.

Sedan 1960 är det andra bullar! Aldrig under 250 km/timen – oftast över 300! Underbart motorljud från 43 V8:or med raka för, läckra dofter från varm racingolja och soppa, glada färger på alla bilar och fullt av människor som håller sams och umgås – även om det är 225.000 på plats! Daytona.

På lördag är det dags igen – nu för sista gången på gammal asfalt – men med större hål i restriktorplattorna. Mer omkörningar och massor av action. Jag längtar redan!

Vem som kommer att svänga in i Winners Circle står väl skrivet i stjärnorna men Dale Earnhardt Jr ligger bra till. Han har ju alltid haft en bra bil för Superspeedways och en lagom dos dödsförakt för att kunna slicka muren varv efter varv.  Det får bli mitt tips den här veckan.

Nästa gång det är dags för Daytona – den 20 februari nästa år – kanske vi har en svensk med på startlinjen. WOW!

See ya!