Jimmie Johnson får en välförtjänt CocaCola-mössa (!?) efter en otroligt rafflande avslutning på Autism Speaks 400 på Dover International Speedway – The Monster Mile! För Johnson var det The Monster Smile nästan hela vägen, eftersom han dominerade stort och hade flera sekunder ner till tvåan (oavsett vem det råkade vara) hela racet. Åtminstone fram till det sista depåbesöket…

Det var som om någon skrivit ett thriller-manus. ALLTING hade gått som smort – inklusive depåbesöken – fram till varv 373. DÅ schabblades det EN ANING vid bytet av vänster framhjul och Jimmie kom ut som åtta, med många varvade bilar och sju bilar på ledarvarvet framför sig. Darrell Waltrip var bergsäker – ”Han grejar ALDRIG det här!” men Johnson passerade bil efter bil och med sju varv kvar hade han ”bara” en snabb Tony Stewart framför sig. Tony kan verkligen göra en Impala SS B-R-E-D men på näst sista varvet gick det inte längre – Jimmie Johnson körde förbi Stewart och korsade mållinjen först inför 130.000 stående fans.

Snacka om värdig vinnare!

Kul att se att bytet av Crewchief i #88 med Dale Earnhardt Jr bakom ratten verkade fungera och att alla involverade var nöjda.

Nästa race är Pocono 500 på söndag men innan dess har vi STCC med Camaro Cup live från Göteborg på lördag, GrandAm från Watkins Glen på lördag kväll och IndyCar från Texas på natten mot söndag.

Wow!

Äntligen tog Rick Hendrick beslutet att göra en förändring i team #88! Att Dale Earnhardt Jr har potential att vara bättre än han visat hittills i år – och att vinna race – tvivlar nog ingen på. Inte heller att Tony Eury Jr är en duktig Crewchief. Problemet tror jag har varit att de är släkt och FÖR goda vänner! Så goda att de inte kunnat skälla på varandra och KRÄVA mer än man gjort.

Till helgens race på ”The Monster Mile” i Dover kommer Team Manager Brian Whitesell att vara ställföreträdande och veckan efter blir det Lance McGrew som sitter ovanpå team #88:as Pit Box för gott!

McGrew har vunnit race som Crewchief åt bland annat Brian Vickers, Jeff Gordon, Ricky Hendrick, Kyle Busch, Mark Martin och Tony Stewart, så erfarenhet finns det gott om. 

Det gäller bara att Dale Jr finner sig i situationen och kan jobba och kommunicera med McGrew, något som paret faktiskt gjorde under 3 Nationwide-race förra året. Visserligen utan att vinna – men med hyggligt resultat.

Det ska bli spännande att se hur de funkar ihop – kanske det äntligen är dags för Dale Earnhardt Jr att köra in sin Impala SS i Winners Circle igen!

Tony Eury Jr flyttar till Hendrick Motorsports Research & Development istället – långt från den flashiga lagledarfåtöljen på Pit Boxen…

See ya at The Monster Mile!

Vårt enda svenska bidrag inom NASCAR – visserligen i en lägre serie – är Mårten Hansen, som jag berättat om tidigare. Nu har Marten (vi skippar väl å-ringen?) kört 3 tävlingar och börjar bli lite varm i overallen. Vid det senaste racet var Marten involverad i en startsmäll och fick bilen kraftigt demolerad. Han kunde ändå – efter en avslutning med växande horn innanför det knäckebrödslackade (!) hjälmen – ta hem en mycket bra tredjeplats! Första pallplatsen!

Teamägaren Ron Sutton är både nöjd och imponerad av Martens förmåga att anpassa sig till amerikansk ovalracing.

Det ska bli kul att följa Martens fortsatta framfart!

Helgens NASCAR-race – CocaCola 363 (227 varv kort) blev ju en besvikelse för alla utom de tre överst på prispallen. David Reutimann tog hem sig första seger efter ett våghalsigt beslut av sin crew chief – de valde att stanna ute vid den sista gulflaggen. Ryan Newman och Robby Gordon hängde på beslutet och helt plötsligt (efter 2 timmars väntan i regnet) var de 2:a repektive 3:a!

Jag hoppas innerligt att nästa race – Autism Speaks 400 på Dover International Speedway – ska gå under en blå himmel och på dag/kvällstid! Det är lite jobbigt för oss allihop att ställa om dygnet och dessutom som i lördags natt, sitta och vänta 4 timmar på ingenting, tär på tålamodet.

See ya at The Monster Mile!!

Carl Edwards min säger det mesta…

Det var det tråkigaste dygnet i NASCARs historia! Efter 11 effektiva (?) timmar avslutas det hela med ett antiklimax av rang. Och efter två timmars nervös väntan i regnet var det hela klart – David Reutimann vann CocaCola 600 tack vare ett våghalsigt beslut av hans crew chief att stanna kvar ute vid det sista regnavbrottet. Kanske inte det sätt han har drömt om att vinna sitt första race men en vinst är en vinst…

För publiken på plats och oss framför TV:n var det ett rejält sömnpiller, mer inriktat på meteorolgi än racing. Att NASCAR väntade så länge med att blåsa av är ju positivt med tanke på att man verkligen VILLE köra hela racet men otroooligt tråkigt för åskådarna. Vi kan ju för en gångs skull vara glada över att INTE vara på plats…

Nej – vi glömmer den här helgen och ser fram mot nästa race – som går på The Monster Mile i Dover, Delaware på söndag!

På söndag smäller det!

Först en liten uppvärmning på lördag med STCC live från Karlskoga, se´n blir det Formel 1 från Monaco på dagen på söndag – och se´n kommer det: Världens största enskilda sportevenemang över en dag – Indy 500 från Indianapolis med 400.000 åskådare på plats! Inte nog med det – strax därefter det smäller det till med NASCARs längsta lopp – CocaCola 600 från Charlotte med 200.000 på läktarna!

De två amerikanska evenemangen kan du följa tillsammans med mig och vi är inte färdiga förrän framåt 4 på måndag morgon. Om du behöver vila lite på förmiddagen istället för att jobba, är jag övertygad om att din chef förstår. Annars kan jag skriva ett intyg…

Så – ladda fullt med mat och dryck, spänn fast dig i favvofåtöljen så åker vi!

YeeHaa!

Där satt den! Tony ”Smoke” Stewarts första vinst som teamägare/förare! Ingen har väl tvivlat på ATT vinsten skulle sitta där – frågan har bara varit NÄR.
I ”All Star Challenge” – ett race med olika segment och strategier visade Smoke att det inte behövs mer än att leda det sista varvet för att ta hem ÅTTA MILJONER svenska kronor! Dessutom var det perfekt timing för hans delägare i teamet – Gene HAAS – som precis kommit ut ur fängelse för skattebrott. Det var första racet som Gene KUNDE vara med på…
Och med tanke på Smoke´s teamkompis Ryan Newman och hans raketattack mot slutet av racet kan vi bara undra NÄR nästa seger kommer. Inte OM.

Det var roligt att se Kyle Busch och hans förmåga att hitta luckor där det egentligen inte finns några – och hans perfekta omstarter. Där har många andra förare något att försöka ta efter.

Kvällens offer blev Jeff Gordon, som inte ville släppa förbi Kyle Busch utan stängde dörren men föll på eget grepp och slutade i muren. Well…

Racet var en liten test inför nästa söndags CocaCola 600 – säsongens längsta race (600 miles/96 mil) – som också går på Lowes Motor Speedway. Det startar strax efter Indy 500 och du ser naturligtvis bägge racen LIVE på Viasat Motor!

See ya!

På lördag smäller det! Då är det nämligen dags för All Star Challenge, ett race helt utanför NASCAR Sprint Cup med drygt 6 miljoner krononor till vinnaren!
Det är ett race uppbyggt av olika segment och bäddat för en ren sluggerfest på banan.
Lowes Motor Speedway har också valt att marknadsföra racet som en tuff fight och tvekar inte att lyfta fram stridigheter och motsättningar mellan olika förare. Och varför inte? Det här är ju en chans att ge igen utan att NASCAR drar av poäng eller straffar på andra sätt.

Vem kan motstå  konceptet – Knuffa bort din motståndare och tjäna 6 miljoner – samtidigt!
Racet hette tidigare ”The Winston” och har historiskt sett bjudit på underbara ”slagsmål” på banan i North Carolina. Vem minns inte t.ex. ”The Pass in the Grass”
där Dale Earnhardt Sr visade han han var lika tuff på gräs- som asfaltsunderlag?

Jag ser verkligen fram emot lördagens race (går natten till söndagen svensk tid) och med Talladegaracet i färskt minne kan det här bli ytterligare en höjdare!

Second place is the first loser!

Här hittar du en härlig historia från tidiga NASCAR och Herschel McGriff. Läs!

http://www.nascar.com/2009/news/features/05/13/enterprise.hmcgriff.beginning/index.html

En liten, skrynklig 50-åring besegrar en stor, svart 60-åring efter 4 timmars hård fight!

Erfarenhet kan värderas olika men på Darlington Raceway är det helt ovärderligt.
Mark Martin, som varje år sedan 2005 sagt att han ska sluta, är på väg mot sin bästa säsong (och mästerskapet?) någonsin. En stor del av framgångarna hittills i år har berott på hans erfarenhet – att inte hetsa, att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle och att köra mjukt för att spara både däck och bensin.
När andra förare fick ”The Darlington Stripe” (färgskrap från muren på bilens högersida) i parti och minut, körde Mark Martin över mållinjen med en bland, helt orörd Chevrolet och ell leende på läpparna.
Resten av fältet – de som fortfarande var kvar på banan – såg ut som folkracebilar och det nya rekordet med 17 gulflaggor talar sitt tydliga språk. Som vanligt bjöd Darlington på en bana som gör skäl för namnet ”Too Tough To Tame” och många av förarna kommer nog att FÖRSÖKA köra på ett annat sätt nästa år…

Jimmie Johnson kände sig nästan som segrare när han kom tvåa i sin reservbil efter att ha startat sist och den tredje kompisen i Hendricksteamet, Jeff Gordon var mer än nöjd med sin femteplats.

Stewart/Haasteamet var också nöjda med Tony Stewarts tredje- och Ryan Newmans fjärdeplats. Tony Stewart skuttar dessutom upp på andraplatsen totalt och börjar prata om ett tredje mästerskap…

Nästa vecka blir det fyrverkeri både på och utanför banan – dags för AllStar Challenge på Lowes Motor Speedway i Charlotte. Ett jipporace utanför Sprint Cup med över 6 miljoner kronor till vinnaren och ett fält som liknar hungriga vargar…

See ya!

Äntligen är det dags för race på min absoluta favoritbana – Southern 500 på Darlington Raceway!
Tyvärr kör man bara ett race per år på Darlington numer, vilket är som ett slag i ansiktet på många fans – däribland mig.

Banan – och racet Southern 500 – är förknippat med så många härliga förare och fantastiska race från den tuffaste eran i NASCAR-historien – 50-, 60- & 70-talen. Här hittar vi vinnare som Junior Johnson, Buck Baker, Curtis Turner, Joe Watherly, Fred Lorenzen, Ned Jarrett, Richard Petty, Dave Pearson och Cale Yarborough. Yarborough har ett eget speciellt rekord på Darlington – han har tagit sig in UNDER staketet och tagit sig ut ÖVER! När han var tonåring smet den fattige Cale in under staketet och i efterdyningarna efter en krasch med Sam McQuagg 1965 flög han (och bilen) ut över staketet!

Cale har för övrigt vunnit Southern 500 1968, ’73, ’74, ’78 och ’82 – och den första vinsten är fortfarande den han värderar högst av alla sin 83.

Banan är mycket speciell även till formen. Den är ägg- eller päronformad med olika radie och banking i alla kurvor, vilket gör det helt omöjligt att ställa in en bil för HELA banan. En mardröm för alla crew chiefs och en rejäl utmaning för förarna.

Av de nu aktiva förarna har det går bäst för Jeff Gordon, som vunnit lika många gånger som Cale Yarborough (5 gånger) och har stor chans att slå DET rekordet. Att slå Yarboroughs under/över-rekord lär vara knepigare…

Häng med till den amerikanska södern på lördag kväll och känn historiens V8-muller på Darlington!

Man kan inte låta bli att imponeras av Kyle Busch. Jo, jag erkänner att jag inte varit någon direkt fan tidigare men hans resultat talar ju för sig själva. Det jag fastnar för är hans körstil – han ger alltid 100%, slappnar aldrig av och hittar omkörningstillfällen och luckor där ingen annan gör det.
Dessutom har Kyle – 24 år gammal igår – börjat mogna både när det gäller körning och i samarbete med press och fans. Jag börjar nästan tro att han kan bli en av de största genom tiderna. Varför? Jo, han är lika bra, oavsett biltyp, bantyp och team.
Igår krönte Kyle Busch sin 24-årsdag med en rätt så säker vinst under Richmonds elbelysning. Perfekt!

Racet för övrig var som vanligt på Richmond, fyllt av småkrascher, heta känslor och trasiga bilar. Emellanåt undrade man om NÅGON skulle komma i mål – men efter 15 gulflaggor lugnade det ner sig lite. Tony Stewart kommer närmare och närmare sin första vinst som teamägare men fick igår nöja sin med en finfin andraplats. Den mannen har också mognat en hel del – kanske t.o.m. lite FÖR mycket?

Nästa helg blir det mer kvällsrace. Då ska vi till Darlington – The Track too Tough to Tame – min absoluta favoritbana.

Yippie Kay Ey!