GEORGIA. Nu börjar det närma sig! Mattias Ekström har testat (för Toyota) på en kortoval i Georgia och enligt honom själv – en mästare i understatement – ”gick det bra”. Det borde betyda att det gick väldigt bra. Jag tror fortfarande att vi får se honom i ett kortoval-race i september OCH i Daytona 500 i februari.

KARLSKOGA. Själv är jag på väg till Gelleråsen i Karlskoga för helgens STCC-tävlingar – men främst naturligtvis för Camaro Cup. Det är ett rekordstort startfält och det kommer bli otroligt skoj. Om du inte åker dit, finns det alltid möjlighet att se alla race på Viasat Motor!

MICHIGAN. På söndag är det dags för Carfax 400 på Michigan International Speedway – det 23:e racet i år. Det börjar dra ihop sig mot The Chase och varje liten poäng är viktig. Ska Jimmie Johnsons kräftgång fortsätta? Ska Fords nyvunna styrka fortsätta? Kommer Dale Earnhardt Jr hamna utanför The Chase IGEN? Kolla in Viasat Motor på söndag så kommer du ett snäpp närmare sanningen!

Go Fast – Turn Left!

Äntligen fungerade det hela vägen för Montoya! Efter att ha varit dominant flera race men fallit på målsnöret, höll Montoya ut ända till målflaggan – även om han var ordentligt hotad av Marcos Ambrose.

Tidigare i veckan hade teamet stormöte, där det mesta ventilerades – bland annat Montoyas missnöje med en del beslut som crew chief Brian Pattie tagit. Luften verkar ha rensats och Patties tårar efter vinsten visade hur mycket den behövdes. Inget snack om att Montoya – och hela teamet – var värda en vinst efter så många nära missar. Kul också för teamägaren Chip Ganassi som även tog hem en ny trippel – seger i IndyCar genom Franchitti, i GrandAm genom Pruett/Rojas och så Montoya i NASCAR Sprint Cup. En perfekt helg, alltså!

Man måste också beundra Marcos Ambrose, som verkligen kavlade upp ärmarna och gav Montoya en riktig fight. Tyvärr hände det något vid en sen omstart och efter den allra senaste hände något med Ambrose´s bil och han fick nöja sig med en tredjeplats. Han var lindrigt sagt MYCKET besviken efteråt. Den duell de båda hade var bland det häftigaste jag sett på länge och jag slogs av hur schysst båda körde. Mer sån´t, tack!

Till helgen blir det en dubbel för mig – först till Karlskoga/Gelleråsen och Camaro Cup (som man inte bör missa att uppleva live) och se´n är det NASCAR Sprint Cup på Michigan!

En till perfekt helg, alltså! 

Det är dags att ta fram karta och kompass – vi ska svänga åt båda hållen på Watkins Glen! Banan ligger inte långt från New York, så det är ganska lätt att ta sig DIT i alla fall!

Se´n börjar problemen! Banan är lurig med sina annorlunda svängar och nivåskillnader. I NASCAR-sammanhang kör man inte den lilla tarmen som kallas The Boot, utan svänger från kurva 6 direkt till 10:an, vilket underlättar en del. Annars är det många som fått känna på banans små avåkningszoner och hårda räcken – dock inte lika hårt som Elliott Sadlers smäll förra veckan på Pocono. Det sägs att han slog alla NASCAR-rekord i impact – dvs. ÖVER 80 G! Undrar hur hans kropp såg ut efteråt…

Nu pratar vi inte samma hastigheter men det kan smälla ordentligt ändå. Fråga Jeff Gordon om hans rysare 2008…

Det finns EN förare jag tror vi ska titta lite extra på – Marcos Ambrose. Han lämnar sitt nuvarande team (JTG Dougherty) efter säsongen och vill gärna bevisa sin storhet innan dess. Att han är bra på road courses vet vi redan men han har ju ingen vinst – än! Jag tror det är hans dag på söndag!

Rätta mig om jag har fel – men inte förrän EFTER racet! 

Nej, det gäller INTE Jack Roush, som fortfarande är på sjukhus efter sin andra flygkrasch utan Greg Biffle, som äntligen tog en vinst efter 65 race utan. Stort grattis till honom, hans enda svenska fan (?) Allan, Jack Roush och Röda Korset!

Annars var det ett ganska händelselöst race – åtminstone fram till varv 165 av 200 – då Jimmie Johnson skulle ”Bump-drafta” Kurt Busch men tog i lite för mycket och lite för snett. Busch hamnade i muren ett par gånger och var mäkta irriterad på Johnson. Buschbilen blev skrot och Jimmie bad om ursäkt. Lite längre bak i fältet släpte de flesta av på gasen – utom den som låg bakom Elliott Sadler. Han fick en tryckare, flög över gräset och hamnade mitt i en vinkel av räcke och jord. Från 300 km/tim till 0 på 1 decimeter… Elliott tappade andan men klarade sig utan skador. Tittar man på hans bil går det knappt att fatta. Motorn låg 15 meter från bilen!

Efter omstarter och lite regn tog Greg Biffle kommandot och tittade aldrig bakåt. Han vann övertygande med 4,5 sekunders ledning och tog därmed Fords första vinst i år. Carl Edwards gav Ford en snygg tredjeplats, efter pole-sittern Tony Stewart som trots allt var nöjd med resultatet.

I helgen som kommer ska vi svänga åt BÅDA hållen! Mot Watkins Glen!

Att Röda Korset inser att det gynnar alla parter att samarbete med NASCAR borde bilda lite skola även i Europa och Sverige. Racing kan inte bara ta in pengar utan borde också hjälpa bra organisationer som just Röda Korset, Barncancerfonden med flera. Barncancerfonden fick in en hel del bidrag via Camaro Cup på 90-talet, när föfrarna gick runt på läktarna och samlade in pengar i sina hjälmar. Det känns som det vore dags igen…

Annars kanske det mest är Juan Montoya som behöver hjälp 😉  (inga fler kommentarer)

Jack Roush har fått hjälp. Efter att ha varit pilot i sin andra flygkrasch har han flugits (!) till Mayokliniken i Minnesota för ansiktskirurgi. Han slog i ansiktet vid smällen som skedde under landning och det skulle inte förvåna mig om ”The Cat in the Hat” kommer att vara på plats i Pocono. Han verkar ju ha nio liv…

Denny Hamlin lär inte behöva mer hjälp på Pocono. Han lärde sig ju banan genom att köra den på Playstation och vann från pole position första gången han var där! Se´n dess har det blivit 3 vinster till, varav båda racen förra året. Han kan helt klart kalla sig ”King of Long Pond”.

Jeff Gordon har också 4 vinster här men glöden verkar ha slocknat. Att han VILL vinna är helt klart men tar han verkligen alla chanser att göra det? Med ytterligare ett barn på gång kanske det blir så att han börjar tänka mer och mer på riskerna…

Annars känns det som om Mark Martin borde vinna på ren uthållighet – han har kommit tvåa på Pocono hela 6 gånger och det här kanske är sista chansen…

Kör så det ryker!

Jamie McMurray tog hem ärofyllda ”The Triple Crown” åt Chip Ganassi genom ett starkt genomfört Brickyard 400. Men tankarna går till hans teamkompis Juan Montoya.

Montoya var helgens dominant på Indy. Han tog pole position och var snabbast på 2 av träningarna. Dessutom ledde han merparten av racet innan det blev dags för en sen gulflagg och depåbesök. Med 19 varv kvar bestämde sig hans crewchief Brian Pattie för att byta alla fyra medan de andra i täten bara bytte två däck. Det gjorde att Montoya kom ut på sjunde plats. I ett försök att köra upp sig fick han sladd och körde in i muren. Hårt. Dessutom tog han med sig en intet ont anande Dale Earnhardt Jr i smällen. 

Det var en mycket besviken Juan Montoya som sakta gick mot sitt motorhome och avböjde intervjuer. Brian Pattie tog på sig hela skulden men jag tror det saknade betydelse just då.

Vid nästa omstart ledde Kevin Harvick men Jamie McMurray tog över omgående – och tittade aldrig tillbaka. Han skaffade sig ett litet försprång som han inte släppte och korsade den tegelbelagda mållinjen som segrare och tillsammans med teamet fick han som tack kyssa The Brickyard.

Jimmie Johnson, som hade andra pole, började bra men se´n gick allt åt skogen. Det verkade som om varje depåbesök och varje justering bara gjorde bilen sämre och han slutade på 22:a plats. Hela Hendrickteamet får åka hem till Charlotte och utreda vad det är som inte stämmer. 

I helgen blir det Pocono – The Tricky Triangle – och mer svåra inställningar. Kul!

Dags att bege sig till historiska The Brickyard – Indianapolis Motor Speedway – banan som är en av världens äldsta och byggd redan 1909!

Banan är 2,5 mile lång men hade förmodligen varit ännu längre om man kunde köpt mer mark. Det gick i alla fall åt 3.200.000 tegelstenar för att täcka hela banan. Man har idag asfalterad NÄSTAN hela banan men sparat en yard vi mållinjen (brick-yard)…

The Brickyard är, trots den låga bankingen på 9 grader en snabb bana. Casey Mears håller rekordet med snittfarten 186.293 mph (298 km/t) och bredden inbjuder till omkörningar och spännande racing. Förra året vann Jimmie Johnson. Han vann också 2008 och 2006 och däremellan slog Tony Stewart till. Jeff Gordon har också fler vinster här – 4 stycken – och gemensamt för alla vinnare på The Brickyard är ett de rankar en vinst här bland det häftigaste man kan åstadkomma. 

Traditionen (startad av Dale Jarrett 1996) är att kyssa tegelstenarna efter vinst och det ska bli intressant att se vilket team som visar rumpan i år…

NASCAR har beslutat att straffa Carl Edwards för hans avsiktliga påkörning av Brad Keselowski i Nationwideracet förra veckan. Carl blir av med 60 poäng och 25.000 dollar samt får ”villkorligt med övervakning”. I mitt tycke är det alldeles för lindrigt. Hoppas att fejden mellan de två är över nu – annars har ju Brads pappa lovat att ta på sig raceoverallen och ”skipa rättvisa” på banan…

Mot Indy!

Så var det dags igen – Carl Edwards petade till Brad Keselowski på sista varvet av Nationwideracet Missouri-Illinois Dodge Dealers 250 på Gateway International Raceway i Madison.

Den här gången känns det som om måttet är rågat. Carl sa själv att han gjorde vad han måste för att vinna. Om det berättigar till att äventyra andras liv är det något som inte stämmer. Visserligen petade Brad på Carl varvet innan men så fort det är omvänt verkar allt gå åt h-e. Brad tappade kontrollen av sin bil, körde rakt in i den inre muren och blev sedan T-bonad av flera andra och en masskrasch var ett faktum.

Brad Keselowskis farsa sa att han funderade på att börja köra igen bara för att utkräva rättvisa/hämnd för att Carl gjort… Han kan inte längre stå bredvid och se på när någon upprepade gånger försöker ta livet av hans son. Lite hårt kanske men jag förstår honom.

På tisdagar brukar ju NASCAR ha möten om den gågna helgens race och utdöma bestraffningar. Hoppas att de sätter stopp för Carls alltför tuffa körning och att de bromsar fejden mellan de två – risken är ju annars att Brad hämnas och någonting hemskt händer…

Brad själv var ganska samlad direkt efter smällen och förutspådde (ganska exakt) vad Carl skulle säga i följande intervjuer. Han SÅG inte så hämndlysten ut i alla fall… Vi får väl se i helgen som kommer. 

Det sista varvet finns att se på www.nascar.com för dig som vill bilda dig en egen uppfattning.

See ya at Indy!

Nästa års tävlingskalender kommer att – till största delen – se ut som årets. Några förändringar lär det bli, som t.ex. ett race på Kentucky och ett andra race på Kansas. Kentucky är väl en sak, men att lägga ett andra race på en av de tråkigaste banorna – Kansas – är förbluffande. Bara för att någon (ISC eller SM) väljer att bygga en bana på spekulation borde inte innebära att de läggs in i kalendern per automatik.

Det är ganska lätt att välja ut de tråkigaste banorna. Kansas, Chicagoland, Michigan och Auto Club får dom gärna stryka helt och hållet om jag får vara med och bestämma. Och att ta bort det ena racet av två på Darlington  borde vara straffbart!

Se´n gäller det ju också att passa in de olika racen på rätt årstid – förförra året hade vi ju SNÖ på Atlantas vårrace – och det var inte första gången! Regn är trist – men SNÖ är ett snäpp värre!

Det vore kanske kul att lägga in ett road course-race till och om jag får fortsätta vara med och bestämma borde avslutningsracet på säsongen köras på Daytona – inte Homestead/Miami med sin lilla publikkapacitet.

Hur NASCAR än väljer att lägga upp schemat för 2011 blir det med säkerhet en spännande säsong med många guldkorn – precis som den här säsongen varit. Tänk bara på Talladega och det senaste Daytona-racet!

Mot Indy nästa helg!

Rubriken ska sjungas med lite Sinatra-stuk ‚-) . Jättekul för David Reutimann att äntligen vinna ett race utan att behöva höra att han fick hjälp av regn. Han hängde med ganska bra under hela racet och var omöjlig att nå i avslutningen.

David har inte varit med så förskräckligt länge – han körde sitt första Cup-race 2005 och 2008 körde han sin första fulla säsong. Snittplaceringen ligger just nu runt 16:e men kommer säkert att gå uppåt. Hittills har ”ReutiTeuti” (som Darrell Waltrip kallar honom) i alla fall kört in närmare 13 miljoner dollar, så det går ingen ekonomisk nöd på honom…

Annars såg ju Lifelock.com 400 ut så här: Först dominerade Jimmie Johnson. Se´n dominerade Jamie McMurray, se´n dominerade Jeff Gordon lite grann och se´n vann David Reutimann. Thats it. Tyvärr blev det ytterligare ett mediokert race på Chicagoland och jag hoppas verkligen att man gör som på Las Vegas – ökar bankingen! Det gjorde Vegas till en spännande bana och det behövs sannerligen i ”The Mid-West” också.

INGET RACE I HELGEN!!! 🙁

Men om två veckor går Brickyard 400 på Indianapolis International Speedway av stapeln. Då ni!

Kör så det ryker!