Ja, så kom då tillfället då jag äntligen skulle få se den film jag sett fram emot mest i detta Oscars-race. Förväntningarna var så starka att de gick att ta på. När jag kom hem var mitt huvud fullt av frågor. Varför grät jag inte? Varför tittade jag på klockan? Varför blev jag inte mer imponerad? Jag tyckte den var bra, men inte mer. Den grep aldrig tag i mig. Skådespelet är naturligtvis bra, Rourke, Tomei och Rachel Wood är alla strålande. Men inte tillräckligt för att jag ska tänka ”årets prestation”. Synd, men sant. Jag vet fortfarande inte varför den inte grep mig så som den gripit alla andra (verkar det som). Jag tyckte att den var alldeles för förutsägbar, eller så hade jag helt enkelt bara så extrema förhoppningar. Visserligen lärde jag mig en massa om wrestling och det finns scener som är underbara. Som när the Ram spelar Nintendo med grannpojken. Fint.
Men om vi snackar Oscars så röstar jag hellre på Langellas porträtt av Nixon före Wrestling-kungen. NNN.