Det finns ju alltid tusentals filmer som man skulle sett när de kom ut men som man aldrig riktigt hann med. The boat that rocked är en sådan. Men tack vare att SJ alltid är försenade så hann jag se den mellan Stockholm och Kalmar i torsdags. Finally. I efterhand är det inget mästerverk men när man ser den innfinner sig ett lyckorus som är svårt att förklara. Soundtracket får mig att vilja dansa, leva på 60-talet och ställa mig upp och skrika högt i tågkupén – allt på samma gång. Castingen är perfekt och skådespelet framför allt från Bill Nighy och Kenneth Branagh är så underbart så jag får tårar i ögonen av lycka. Snacka om feelgood-film på hög nivå samtidigt som det är ett lärorikt stycke musikhistoria. Nu måste jag se om den igen.