Första kvarten var vi konfunderade. Vad var det som var fel? Varför är det så stelt? Varför blir James Allan så andfådd och varför står han mest vänd bort från publiken? Då slår det en. Jag har aldrig sett Glasvegas live med en nykter Allan på scen. Efter överdoser och rehab och en vana att stå på scen med diverse substanser i kroppen så är det kanske inte så konstigt att han saknar en hel del av den kaxiga Joe Strummer-karisma som han blivit känd för. Plötsligt är han naken framför oss (bildligt talat). Ensam. Men så händer något. James och hans bror Rab sluter upp i en hjärtskärande cover av Moonriver och plötsligt är allt som vanligt igen. Förutom den där nakna ärligheten.

I extranumret kommer James in, utan solglajjor mind you (också första gången), och tittar rakt ut mot sin publik, jag står 5 meter ifrån, han är svettig, utpumpad, överväldigad. Han säger med sin överjordiskt skotska dialekt:

”You know…sometimes it’s rrrrreally hard to find worrrrds to descrrribe how you feel about things, all I can say is thank you and..I love you, that’s all I can give you rrright now, but I hope you know that I rrrreally mean it”

Och, ja, det gjorde han nog fan.

Ni som har biljetter till Glasvegas spelning i Annexet senare i år lär nog få smaka på fler nya spår än vad vi fick. 3 nya låtar blev det, lite fattigt kanske, men jag klagar inte.

Ps: jag är både besviken och euforisk över Rabs och James val att göra om min favoritlåt Flowers and Football Tops till en svidande ballad. Jag vill ju ha den som den är på platta. Men å andra sidan – hur sorglig, tärande och fantastiskt vacker är inte Allans röst i dessa versioner? Kan man inte få båda?

Hur snygg är inte basisten Paul Donoghues skinnpaj. Han svettades sönder i den, men vad gör man inte för looken?