OBS: lovar att undvika spoilers.

Mångas absoluta filmpepp inför sommaren är premiären av Super 8. Då den är producerad av Steven Spielberg och regisserad av JJ Abrams kan man ju lätt förstå nerverna. Det är också den film som omgetts med flest spekulationer. Gänget bakom väntade, smart nog, länge med att släppa någon trailer och handlingen var extremt luddig och hemlig. Att det hela skulle handla om något, man visste inte vad, som hade med Area 51 att göra, gjorde ju inte det hela mindre intressant såklart.

Nu vet jag. Nu vet jag vad som göms i det där urspårade tåget. Nu vet jag vad myndigheterna försöker gömma. Men – egentligen spelar inte det så stor roll. För trailern lovar egentligen något annat än vad filmen är. För det här är en film som egentligen inte handlar om utomjordingar, elaka monster eller specialeffekter. Det här handlar om kärlek, om sorg, om rädsla, om vänskap och om ensamhet. Tänk dig en blandning mellan Stand by me och E.T. En hyllning till det förgångna. Och som sådan film så lyckas man riktigt bra. Alla barnskådisarna är FANTASTISKA, manuset är starkt, Fanning får ett riktigt genombrott och jag vill bara tillbaka till slutet på 70-talet då allt ser ut som om solen alltid sken.

En film att bli glad av.

Ps: Att Coach Taylor, Friday Night Lights (Kyle Chandler), gör en av huvudrollerna gör ingen mer pepp än jag.